Patrick Modiano | En stamtavla

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En stamtavla är namnet på nobelpristagaren Modianos självbiografiska uppväxtskildring från 2005. Nu utkommen på svenska, vackert översatt av Kristoffer Leandoer.

Modiano, en distingerad äldre herre, känd för att med mystisk närvarokänsla i bok efter bok skildra yngre människor som irrar omkring i ett förgånget Paris – rotlösa men samtidigt med avundsvärd hemortsrätt – i jakt på varandra, och på de avgörande händelser eller adresser som plötsligt kan förvandla deras liv till något storslaget och konkret. Alltså: till en (betydelsefull) del av Historien.

Jag tänker att Modianos böcker är särskilt lockande för ungdomar och åldringar – för dem som ihärdigast ägnar sig åt att drömma om framtiden eller det förflutna, och åt sin egen odödliga roll därstädes.

ANNONS

Och jag tänker att En stamtavla, i all sin självbiografiskhet, inte avslöjar något nytt, men elegant förankrar själva hjärtat av Modianos litterära universum – Paris, från 40-talets ockupation, då hans föräldrar råkar träffas, och fram genom 50-talet och 60-talet, som är hans egen uppväxt- och ungdomstid.

Man kan så småningom bli odödlig som författare, legendarisk brottsling, älskarinna till Marlene Dietrich… eller som romanfigur. Men i väntan på detta är man en andfådd skolpojke, ständigt på rymmen från de internat dit ens notoriskt frånvarande föräldrar förvisat en. Eller en sjaskig smågangster utan fast adress. Eller en knarkande partyprinsessa med adliga anor…

På de sista sidorna av denna sällsynt koncentrerade och korta självbiografiska roman (84 sidor) förvandlar författaren sitt flyende, ständigt andfådda ”|/…/jag var alltid andfådd.” pojk-jag till en mogen författare, som med ett skickligt handgrepp kan förpassa alla de udda, hotfulla existenser som befolkat hans barndom och ungdom till ”/…/ en sorts parallellvärld dit tiden inte når /…/”.

ANNONS