Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Patricia Hedelius | Telia. Alliansregeringen och ­korruptionen

Björn Gunnarsson läser Patricia Hedelius kritiska bok om Telias affärsskandaler och granskar inte bara kapitalet, utan framför allt staten, en aktör som inte tycks vara särskilt bra på företagarverksamhet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Patricia Hedelius

Telia. Alliansregeringen och korruptionen

Massolit

Svenska Dagbladets ekonomijournalister är ofta de bästa kapitalismkritikerna i svensk offentlighet (senast i torsdags vann SvD Stora journalistpriset för årets avslöjande om SCA-affären, reds. anm). Hur det hänger ihop, att den moderatfärgade tidningens mest läsardragande namn går emot ideologin på ledarsidan kan man fundera över. Men det är i alla fall en skön uppvisning i att oberoende journalistik fortfarande kan vara värd namnet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nu ansluter sig Patricia Hedelius till sina kolleger och ger ut en kritisk bok, om Telias affärsskandaler. Här granskas inte bara kapitalet, utan framför allt staten, i form av Alliansregeringarna 2006–2014. Hedelius går, med bakgrund i börsintroduktionen och sammanslagningen med finska Sonera, i kronologisk ordning igenom Telias affärer i Östeuropa och Centralasien. Det är en härva av bulvanbolag och skuggägare, ryska oligarker med kopplingar till Putinregimen, beskyddarverksamhet och utpressning.

Mönstren över hela det forna Sovjetunionen är sig lika, från Vitryssland till Uzbekistan: diktatorsfamiljer som mer än gärna tappar utländska företag på vinster. Med erbjudanden som Telia inte kan motstå ger de tillträde till marknader, bara för att i senare skeden hota med mer eller mindre regelrätt konfiskation, eller åtminstone allvarligt försvårande av verksamheter. Oavsett om det kan kallas mutor eller inte. Metoden tycks vara att först komma över utländsk teknik och kompetens, för att sedan skörda frukterna.

Förutom på korrupta affärsmodeller i forna Sovjetrepubliker, pekar boken också på en för svenska skattebetalare oftast okänd faktor: hur svenska politiker utövar makt i hel- eller delägda statliga bolag. För någonstans är det, hos Hedelius, svenska staten som är den största skurken.

Det heter ofta från borgerligt ideologiskt håll att staten varken kan eller bör äga och driva företag. Men i själva verket tycks staten ha varit pådrivande när det gällt att försöka göra en vinstmaskin av Telia: det forna Televerket vars börsintroduktion blev en flopp, smärtsam för småsparare.

Med vinstkraven flåsande i nacken har TeliaSonera givit sig in på de marknader som öppnades i och med Sovjetunionens fall. Men också i Turkiet, som i och med Recep Tayyip Erdoˇgans och AKP-partiets makttillträde blev ett nykapitalistiskt tillväxtunder. De villkor som gäller där – man skulle med en Marxinfluerad vits kunna säga att det asiatiska produktionssättet fått en ny mening – har tvingat in det nordiska telekomföretaget i en extremt besynnerlig och icketransparent härva av tvivelaktigheter.

Vad gör då staten, i Hedelius fall Allianspartierna i allmänhet och Moderaterna i synnerhet? Tar sitt ägaransvar? Icke. Pengar luktar som bekant inte, men när de börjar stinka är det andra som får bära skulden. En lång rad av Telias vd:ar och styrelseordföranden får sparken, allting skylls på företaget, medan politikerna och statssekreterarna ser till att skydda sig med elaborerad ”damage control” och ”plausible deniability”.

Hedelius skriver skarpt: ”Att inte vara påläst och okunnig om vad som sker har blivit de förtroendevaldas, politikernas, bästa vapen att slippa ansvar”. Detta gäller nog tyvärr fler samhällsområden än statliga telekomföretag.

När det påtalas att Telias etableringar i till exempel Vitryssland och Azerbajdzjan hjälper regimerna att avlyssna oppositionella medborgare får företagsledningen moralistiska reprimander. Men inte kan väl den svenska statsledningen ha varit okunnig om förhållandena i de där länderna, när Telia först kom med etableringsplaner? Efterskottsmoral är lika osunt som hyckleri.

De stora revisions- och affärsjuristfirmor som Telia anlitar känns också som ämnen för en grävande granskning i bokformat. Ibland är Hedelius reportage som en agent- eller maffiaroman. Ibland som en dålig såpa. Nuonaffären och Teliaskandalen visar kanske att den liberala ideologin har rätt. Staten är inte särskilt bra på företagarverksamhet. I alla fall inte i globaliseringens och nytotalitarismens tidevarv.