Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pat Thomas | Listen whitey!

Pat Thomas | Listen whitey! The sights and sounds of black power 1965-1975

Den som inte känner sina rättigheter, har inga rättigheter. Ove Sernhede har läst Pat Thomas bok Listen, whitey! och skriver om hur Black Panther Party fortfarande inspirerar unga i utsatta områden.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Pat Thomas

Listen whitey! The sights and sounds of black power 1965-1975

Fantagraphics

En grupp unga vuxna från Biskopsgården startar vårvintern 2011 en mobilisering för social upprustning av den egna stadsdelen. Det började med krav på en fritidsgård eftersom man inte hade någon annan- stans att träffas än ute i kylan på gator och torg. Efter en tuff kamp nådde de sitt mål.

Dåligt belysta gångstigar reste krav på gatljus, det är inte enbart polisens blåljus som skall lysa upp stadsdelen, menade de i uppmärksammade manifestationer. Göteborgs-Postens förortsbevakning kritiserades, kläddes av och GP tvingades offentligt be om ursäkt för felaktigheter. Insikten om att höjda röster och konstruktiva aktioner kan göra skillnad har inte bara lett till en stor lokal anslutning. Snöbollen är satt i rullning och unga från andra stadsdelar och andra städer inspireras att gå samma väg.

Historien om Pantrarna för upprustning av förorten är en smått osannolik historia. Pantrarna? Ja, unga från en av Göteborgs mest utsatta stadsdelar, som i medierna inte tillskrivs annat än undermåliga skolbetyg och rollen som bråkmakare, har formerat sig med Black Panther Party som förebild. En organisation som bildades i Oakland, Kalifornien 1966 men som snabbt växte till en nationell politisk kraft genom lokal mobilisering runt ett tiopunktsprogram om likvärdig utbildning, arbete, social rättvisa och stopp för polisbrutaliteteten i det svarta gettot.

Nej, Biskopsgården är inte ett getto och livsvillkoren i nordamerikanska nedgångna innerstäder är inte jämförbara med samtida svenska förhållanden. Ändå återvänder unga som växer upp i miljonprogrammets utsatta stadsdelar om och om igen till den svarta, afroamerikanska getto-kulturens estetik och politiska budskap för att hämta inspiration och för att ge uttryck för sin egen situation. Rapmusiken och hiphop-kulturens starka ställning i dessa stadsdelar talar för att det på ett symboliskt plan finns ett igenkännande och en affinitet.

Pat Thomas, journalist och musikproducent verksam i San Francisco, har just avslutat ett femårigt forskningsarbete som resulterat i en imponerande skrift med titeln Listen whitey! The sights and sounds of black power 1965-1975. Boken är en systematisk sammanställning över och genomgång av alla former av publikationer, musik, dans, affischkonst och tal som på ett eller annat sätt kan knytas till den breda afroamerikanska rörelse som under dessa år utövade ett så starkt kulturellt och politiskt inflytande, också utanför USA:s gränser.

Som titeln på boken anger intresserar sig Thomas för den långa rad ”vita” artister som tog ställning för de svartas kamp. Bob Dylan levererade en frän kritik av den amerikanska rättvisans behandling av aktivisten George Jackson och boxaren Rubin Hurricane Carter, Rolling Stones gjorde en hyllning till Angela Davis med Sweet Black Angel på albumet Exile on Main Street och John Lennon skrev Attica State efter massakern på de revolterande fångarna i Attica-fängelset 1971. Men listan på konstnärer och artister som inspirerades kan göras mycket längre.

Listen, Whitey har ett coffee-table format och det lika omfattande som häftiga bildmaterialet dominerar det första intrycket. Successivt växer det fram ett tema som pekar mot hur musiker, konstnärer och författare som Nina Simone och LeRoi Jones blev till politiker och hur politiker som Martin Luther King, Eldridge Cleaver och Angela Davis blev till populärkulturella ikoner.

Pat Thomas bok svämmar över av exempel och associationskedjor som lyfter fram den afroamerikanska kulturens särart. Hur slaveriet och århundraden av social underordning skapat ett smärtans och motståndets grundmodus, som samtidigt är öppet för korsbefruktande kulturmöten där allt, profant som heligt, högt som lågt, kan inkorporeras och smälta samman. Oavsett om det är Pat Thomas avsikt eller inte så framträder här den afroamerikanska kulturens insisterande på att inte separera det estetiska från det etiska som dess vitala kärna. Den svarta traditionens oförståelse inför Europas behov av att skilja ut och sortera kulturen och konsten från politiken, det andliga från det kroppsliga och så vidare gör till exempel den svarta musiken till något mer än bara musik. I en tid då historien påstås vara slut blir denna kultur till en ”stor berättelse” som bär på ideal, skänker mening och ger hopp.

När svensk förortsungdom idag vänder sig till den afroamerikanska kulturen och dess politiskt-religiösa frigörelsetema – ”I have a dream” – så utmanar man den dominerande tillväxtfixerade postpolitiska konsensuskultur som saknar visioner för den samhälleliga gemenskapen. De svartas historiska erfarenheter av migration, uppbrott, rotlöshet, andra klassens medborgarskap och kamp för rättvisa framstår som en möjlig utgångspunkt och inspirationskälla också för andra marginaliserade grupper runt om på globen. Pantrarna från Biskopsgården citerar Martin Luther King på sin hemsida: Den som inte känner sina rättigheter, har inga rättigheter!

Pat Thomas bok utgör också en indirekt kritik av den samtida, svarta populärkultur som lösgjort sig från den tradition som startade med gospelns ”plea for freedom” och, som under de år Thomas bok behandlar, kom till utryck hos artister som Curtis Mayfield och Aretha Franklin. Den gren av dagens sexistiska och våldsfixerade rapmusik som omvandlat slavarnas frihetsdevis ”Get free or die tryin” till det nyliberala mantrat ”Get rich or die tryin” representerar snarast en destruktion av de energier som finns förborgade i den afroamerikanska kulturens vision om en planetarisk humanism.

Pat Thomas bok kommer i en tid då fattiga svarta befinner sig i en än mer hopplös situation än för 40 år sen, men Thomas bok kommer inte ensam. Det står allt klarare för allt fler att dessa förhållanden kan brytas genom den typ av social mobilisering som medborgarrättsrörelsen och Black Panther party representerade. Ökade inkomstklyftor och fördjupad segregation i svenska storstäder utgör, som ofta påpekas, grogrund för frustration och bilbränder, och är därigenom ett hot mot den sociala sammanhållningen. När nu unga vuxna engagerar sig i den egna stadsdelen är det viktigt att det inte ses som ett hot utan som en invit till upprättandet av en dialog som kan stärka arbetet för en socialt hållbar stad.