Nils Kristofersson dekonstruerar upphittade paraplyer.
Nils Kristofersson dekonstruerar upphittade paraplyer.

Paraplyerna får ny identitet i ateljén

Textilkonstnären Nils Kristofersson undersöker vilka historier ett allmängiltigt funktionsmaterial som paraplyets faktiskt får, när det blir upphöjt till ett konstnärligt uttryck.

ANNONS
|

Monokromens tid är förbi, tänkte jag, tills jag besökte Nils Kristoferssons utställning Materialets funktion på Nääs Konsthantverk. Den luriga titeln till trots visar han istället klart och tydligt att upphittade paraplyer är en spännande ingång till nya upptåg i monokromens anda.

Sagt och gjort. Kristofersson tar hittegodset (paraplyerna) med sig till ateljén och ger dem en ny identitet genom att först dekonstruera och sedan rekonstruera dem. Rundlarna blir till mer eller mindre stora kvadrater, de klär kort sagt om till en traditionell målarduk och på dessa pressar Kristofersson ibland fast färg som ytterligare förvillar tittaren beträffande objektets egentliga ursprung. Men aldrig helt, eftersom konstnären ofta lämnar kvar bandet som man drar ihop paraplyet med när det är nedfällt, som en ledtråd till materialets ursprungliga form och användningsområde. Alla spår av föregående åverkan lämnas också kvar, ibland avbrutna av nya sömmar eller tygfält som klippts itu. Genom att vända textilbitarna åt olika håll uppstår oväntade färgskiftningar och mönster ungefär som när man arbetar med collage eller applikation, oavsett att Kristofersson inte verkar låta sig styras av någon idé som får avgöra innehållets uttryck.

ANNONS

Istället får vi se ett antal böljande färghav med spår av enstaka bokstäver som lämnats kvar när företagsparaplyer av olika slag har slaktats och jag påminns osökt om graffitimålarens makt över spraystrålens tryck när den kommer ur färgbehållaren och om taggarna som signalerar vem verkets upphovsman är.

I det avseendet skapar Kristofersson en ny berättelse inom ramen för måleriets vedertagna form, samtidigt som titeln antyder att han egentligen undersöker vilka historier ett allmängiltigt funktionsmaterial som paraplyets faktiskt får, när det blir upphöjt till ett konstnärligt uttryck. Och kanske är det ungefär här som jag som betraktare kommer till vägs ände i mina funderingar kring hans verk, eftersom den monokroma formen lägger sig i vägen, alla bildliga tillägg till trots. Kanske har det att göra med dess inneboende styrka i sig och det faktum att den snarare är meditativ, än utåtriktad och sökande. Det spelar heller ingen roll att den ibland är neongrön.

ANNONS