Marcel Prousts storverk ”Den spaning efter den tid som flytt” gavs ut 1913–1927. Det är en romansvit om att läsa som ständigt väntar på nya läsare. Mikael van Reis skriver om sin mest idoga kärleksaffär.
Hur många romaner som än ges ut år efter år så lever vi som idoga läsare ändå i skuggan och ljuset av de romaner som utgavs för hundra år sedan. Kafka, Joyce, Woolf, Proust (och fyll på nu!) väntar alltid på oss. Vi läser om och om. Läsningen passerar olika levnadsåldrar och kommer åter – Joyce ”Ulysses” trodde jag att jag var färdig med efter flera rundor men så kom Erik Anderssons underbara nyöversättning 2013.
Joyce stod upp på nytt. Så vital!
Min mest ihärdiga kärleksaffär är däremot med Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Den är i Gunnel Vallquists fenomenala översättning nu en naturlig del av den svenska litteraturen – och inte bara i tidningsrubriker. Det är en roman i sju band på sammantaget en 4 000 sidor. Den började skrivas 1909, gavs ut 1913 och sista delen kom postumt 1927, Proust dog i november 1922.
Medicinhistorikern Carl Lindgren har skrivit en underbart sakkunnig och distinkt bok om Prousts många sjukdomar – i ”Marcel Proust – liv, lidande och läkare” (2024).
Det är som de andra här nämnda en totalroman som spränger den borgerliga romanens narrativ och är ändå kvar i släktberättelsens vida sociologi – som en encyklopedisk katedral. Det är inte – som Olof Lagercrantz påpekade i sin Proustbok ”Att läsa Proust” – en bildningsroman men en uppväxtroman där Berättaren skildrar sitt liv fram till stunden för skrivandet av den bok vi med långmod just har läst – ”Och jag insåg att materialet till mitt litterära verk var mitt förflutna liv.”
Alltså, när romanen blivit färdigläst av en tillkommande läsare skall Proust börja skriva den. Det är nog litteraturens längsta loop.
Romanen är en skildring av de förnäma miljöerna för fransk borgerlighet och aristokrati – här talas det inte om yrken utan om titlar – men med en blick för allt som kan uppfattas av en ung mans vaksamma och läsande blick.
Det är nog litteraturens längsta loop.
Lagercrantz skriver: ”Proust är en man som tar tillvara på allt, men förvandlar det.”
Romanen inventerar världens mångfald och i centrum finns sexualiteten, homosexualiteten, rivalitetens trianglar, svartsjukans roterande sken, förtrolig vänskap, sociala förödmjukelser, den omutliga klasscirkulationen, den sublima musiken i Vinteuls sonat och septett, bildkonsten och i synnerhet då Johannes Vermeers mästermålning ”Utsikt över Delft”.
Sedan blommor och den mänskliga floran.
Man hinner inte räkna upp allt men efter hand mognar en ung mans blick genom insikter och avslöjanden. En verbal nyckel som denna har många tungor att tala med.
Proust är dessutom en rätt underbar satiriker. Och så är Tiden det stora temat – den förflutna men också den kommande som läggs i lager över den växande levnadserfarenheten. ”På spaning” är en psykologisk roman lika mycket som en samhällsroman där första världskriget mest mullrar i fjärran men där Dreyfusaffären är den alldeles närliggande striden.
I centrum står alltid begärets strider om status.
Berättaren heter Marcel, men bara några få gånger i bokverket och först i femte delen.
”På spaning” är även en roman om att läsa – böcker och konst, människor och miljöer. Men alltså också den text som skrivs. Carl-Johan Malmberg skriver i sin bok om romanen – ”Lyckans gåta” – (2022) att i själva verket är varje enskild läsare också läst av romanen. Du blir via Berättaren betraktad av romanen!
”På spaning” blir då som ett optiskt instrument som erbjuder läsaren en riklig övertid framför spegeln.
Denna vändning hör i bästa fall till litteraturens magiska reserv. Det är ingen banal iakttagelse för en hundra år gammal roman på några tusen sidor om fransk överklass!
”På spaning” är även en roman om att läsa
Det finns otrolig mycket skrivet om Proust – på svenska bland andra Sigbrit Swahn, Olof Lagercrantz, Sara Danius, Kristoffer Leandoer, med flera. I höstas översattes den första och fenomenalt tidiga boken om romanen till svenska – Ernst Robert Curtius ”Marcel Proust” från 1925 – ett nätt mästerverk på 150 sidor med vertikala nedslag i romanens mest väsentliga teman och ledmotiv.
Fortsättning följer med Carl-Johan Malmbergs formidabla ”Lyckans gåta” på 550 sidor och fyrtiotre kapitel och ymniga citat med minutiösa sidhänvisningar till Vallquists översättning.
Det är en makalös insats som bokstavligen passerar genom romanen allra mest väsentliga sidor. Överhettad ibland – Malmberg kan träda fram som en analytisk jonglör – men huvudsakligen bärs framställningens disposition av både levitation och gravitation.
Det handlar inte bara om överblick utan om psykologisk genomlysning. Detta ger läsningen växlande andning ända fram till den punkt där Malmberg möjligen är osäker om hur han skall avsluta sin jättebok.
Han vill nog inte. Han vill fortsätta. Till sist är den för lång, men…. Det finns ju alltid mer som väntar i det proustska romanskafferiet. Men å andra sidan: ”På spaning” läser man inte färdigt och det kan nog i sig vara en lycka.
Då skall man veta – det är min enkla bedömning – att en bok om Prousts roman har sannolikt inte mött ett liknande total ansats på andra språkområden. Den får således betraktas som ett unikum. Malmberg beskriver inledningsvis sin bok lite mer lättvindigt som en serie vandringar men också ett lapptäcke där kapitlen kan överlappa varandra, men det stör nu inte den läsare som vill hålla myckenheten i huvudet.
Malmbergs bok är ju ett livsverk som måste ha tagit många år att sömma samman.
Låt mig kort dröja vid det som fascinerat mig särskilt – det är det mångsidiga porträttet av den sorglustige snobben, förföraren och aristokraten Palamède de Charlus som framstår som romanens mest sceniska huvudfigur, som får den utförligaste och mest rörande gestaltningen, vilket också innebär att Berättarens röst blir den mest sammansatta mellan beundran och aversion.
De Charlus förkroppsligar en försvinnande epok och Berättaren blir åsyna vittne till hur de Charlus erotiska eskapader leder till att han blir piskad på en homosexuell bordell.
Till sist förvisas han från de brackiga Verdurins salong och kroknar. En ny och ofördragsam klass har tagit över.
Berättaren har ännu inte någon utmejslad personlighet påpekar Malmberg, men den kommer ändå successivt fram genom romandelarna. I sista delen om ”Den återfunna tiden” ser han vilken uppgift som väntar honom: ”Och jag såg att materialet till mitt litterära verk var mitt förflutna liv.”
Bland det väsentliga i ”Lyckans gåta” är att det inte är en bok om Prousts biografiska liv om tiden runt det förra sekelskiftet, alltså inte en biografisk-litterär inramning som Proustlitteraturen ofta bjuder på som en historisk bakgrundsteckning. Det finns flera sådana och dessutom fina.
”Lyckans gåta” är i stället om romanen som ett litterärt och språkligt konstverk. Någon allvis moral spelar egentligen ingen centralt resonerande roll – om man bortser från exempelvis Dreyfusstriden – utan boken gestaltas av dem som befolkar dess scenrum.
Och då även genom den subjektiva erfarenheten – som känslan av nuets ögonblickliga livlighet och dess kvardröjande, sinnliga intensitet.
Jag skulle då vilja beskriva romanen som en av de få som verkligen ockuperar medvetandets fyra klassiska dimensioner. Det tredimensionella rummet utsträcker sig till längden, bredden och höjden – ungefär som skulpturer. Men en roman i rörelse som ”På spaning” adderas tiden som en fjärde dimension – nämligen rumstiden. Det kan turneras på olika vis.
Lyckan är det ögonblick som föder författaren.
Många betonar att romanen handlar om det ofrivilliga minnet och därmed erinringens temporala blixtljus över det förflutna, men filosofen Gilles Deleuze påpekar det omvända i sin Proustbok (1964, den finns på svenska sedan 2015). ”På spaning” är även en pågående tolkning av alla de tecken och möten som Berättaren måste gestalta en förståelse om. Alltså är berättarens blick även riktad mot det kommande, mot det framtida. Kanske då med hundra andras ögon att se med. Eller bara som en ofrånkomlig förväntan.
Man märker detta på vad Malmberg kallar lyckokatalogen som givit hans verk dess titel.
Låt mig rada upp dem för det ger boken dess fördjupade originalitet.
Det är platser, föremål och händelser – madeleinekakan förstås, den som doppas i lindblomste. Sedan den drömartade synen av klocktornen i Martinville, några ögonblick av dofter på Champs Elysées eller ekot av en replik hos Racine.
Förstås också den bedövande doften av blommande hagtorn, de tre magiska träden och känslans växlingar vid mormoderns död. Förstås även den röda tonen i Vinteuils septett, också något så banalt som att snubbla på gatstenar eller höra det brusande ljudet från ett vattenledningsrör.
En del av detta kan förstås diskuteras. Själv skulle jag vilja addera något till lyckokatalogen, nämligen uppvaknandets stund av lycka när en periodisk liten sångare hörs kvittra utanför fönstret eller en spårvagn klingar förbi med sin klocka. Som i inledningen till den femte romandelen, ”Den fångna”.
Hos Carl-Johan Malmberg är lyckan då en subjektiv plats i tidsrummet där en uppenbarelse anländer som en tidens bevingade budbärare. Malmberg frågar vad som är lyckans gåta, men den kan förstås inte lösas så där omedelbart men förblir ändå en uppgift för läsaren.
Lyckan är det ögonblick som föder författaren. Lyckan är att skriva och drabbas av förtrollningen. För oss läsare kvarstår då alltid något, ungefär som den älskade men undflyende Albertine för Marcel: ”Man älskar bara det som man inte äger helt.”
Fotnot: Artikeln är en förkortad version av en föreläsning vid Konstakademien i Stockholm den 11 april.
Mikael van Reis är kritiker och tidigare kulturchef på GP. Han är doktor i litteraturvetenskap och författare – senast till boken ”Anti/minnen – samtal med Lars Norén”. Har tilldelats Schückska priset av Svenska Akademien och Inge Jonssons pris.