Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bye, bye Saltön. Med Halta hönans hotell sätter Viveca Lärn punkt för berättelserna från Saltön, som blivit populära både i bokform och i tv-serieform. ”Alla känner igen sig, i pinsamheterna och de bitterljuva ömhetsbetygelserna. Och naturligtvis slutar allt lyckligt.”, skriver Magnus Haglund.

På Viveca Lärns ö känner alla igen sig

Recension: Nu knyter Viveca Lärn ihop Saltösäcken med sista boken, Halta hönans hotell. Magnus Haglund funderar över serien som företeelse och kommersiellt fenomen.

Bok

Roman
Viveca Lärn
Halta hönans hotell
Wahlström & Widstrand

För ett tag sedan sammanfattade några litteraturkritiker epoken Harry Potter i teveprogrammet Babel. De talade om sin fascination inför böckernas föreställningsvärldar och suggestionskraften i berättelsen. De resonerade också kring Harry Potter som samhälleligt fenomen, hur överlagringen av filmer och böcker successivt suddat ut gränslinjerna kring den litterära texten och hur de stora förlagshusen alltmer kommit att inrikta sig på liknande helhetskoncept. Text inom bokpärmar, filmer, marknadsföring och kringprodukter; det går inte att skilja det ena från det andra.

Det finns en svensk parallell till Harry Potter-industrin som inte nämndes i Babel: Viveca Lärns romanserie om den påhittade skärgårdsidyllen Saltön och den teveserie som böckerna gett upphov till. Det rör sig naturligtvis om en helt annan sorts litteratur, med en annan kategori läsare. Men som företeelse och kommersiellt fenomen är likheterna påfallande.

Viveca Lärns böcker började komma ut strax efter JK Rowlings första Harry Potter-volymer (1999 i stället för 1997) och när den filmatiserade berättelsen kom in i bilden, genom Carin Mannheimers omåttliga populära teveversion, uppstod liknande dubbleringar. Sedan dess hör böckerna intimt ihop med skådespelarnas tonfall och replikväxlingar. Är det till och med så att Viveca Lärn redan från början skrivit för att Tomas von Brömssen, Ulla Skoog, Dag Malmberg och Anki Larsson skulle ge rollerna kropp och karaktär?

Men scenariot där tre litteraturkritiker sitter i Babel och lägger ut texten om Saltön som imaginärt universum är förstås osannolikt. Att uttala sig om Viveca Lärns böcker ger inga som helst stilpoäng, berättelserna ligger litet för nära buskis och andra former av folklig underhållning för att passa in i ett sådant program. Samtidigt är det själva tilltalet som gör historierna intressanta, kombinationen av identifikation och distanseringseffekter, omöjligheten att avgöra om Viveca Lärn är elak eller snäll. Samt det faktum att Saltön är en helt igenom fiktiv plats, en kulissverklighet.

När nu Viveca Lärn ger ut en avslutande bok om livet på Saltön inleds den med en karta över skärgårds­idyllen. Här ser man att Blomgrens tobakshandel ligger alldeles intill den lokala restaurangen Lilla Hunden, som i sin tur ligger bredvid det förfallna badhotellet som en av romanens karaktärer, entreprenören och mångmiljonären Roger Holkfjell, bestämmer sig för att förvandla till snofshotell med spamöjligheter. Han ger det namnet Halta hönans hotell, efter att en av hans hönor med namnet Audrey Hepburn brutit benet. Ja, många av husen på Saltön har skruvade namn. Secondhandaffären heter Sunkiga Sune, föreningen för öns upprustning och gemensamma arrangemang kallas Peppra Saltön och den konkurrerande sim- och spaanläggningen heter Saltöns sköna spa.

Liksom i den närmast föregående boken Södra vägen till Saltön låter Viveca Lärn låter två olika typgallerier sammanfalla. Det vill säga karaktärerna i romanserien om hyreshuset på Sturegatan i Göteborg, Öster om Heden, gifts ihop med ödena på Saltön. Dråpligheten har sina poänger även om det överdrivna snart blir sin egen störningseffekt, som om personerna konstant talade alldeles för högt. Det är postmodernism light, för att inte säga superlight.

Fast då och då tar berättelsen de mest underliga vändningar. Som när den kortväxte Holger Jönsson åker med expressbussen från Saltön till Göteborg och under överfärden på bilfärjan i Finnsbo börjar vissla på Randy Newmans dräpande 70-talshit Short People. Framme vid Nils Ericsonsplatsen överväldigas han av kärlek till storstaden och citerar plötsligt situationisternas slagord från 1968: Under asfalten finns en strand. Viveca Lärn lägger till att Holger medverkat vid demonstrationerna mot ett parkeringshus på Kungstorget och att någon då skrivit den där raden med rödfärg på marken. Hon passar på att skriva den en gång till: Under asfalten finns en strand.

Situationismen påverkar nu inte händelseförloppet det allra minsta. De porträtterade personerna förblir en sorts pappfigurer, tvådimensionella versioner av ofullständiga människoöden. Men kanske är det just detta som är nyckeln till framgången? De utslitna fraser och bevingade ord som fyller sidorna påminner på ett fascinerande vis om det som äger rum i Ica-reklamen. Alla känner igen sig, i pinsamheterna och de bitterljuva ömhetsbetygelserna. Och naturligtvis slutar allt lyckligt.