Någonting i Monika Fagerholms berättande hör samman med sagan eller fabeln. Kanske är det de fantasifulla, emblematiska namnen eller historiernas utströdda kronologi. Eller de sällsamma huvudpersonerna, stolta, egensinniga och ödestyngda. Eller känslan av att berättelsen avslutas och sätts igång på nytt, med ett lite förflyttat perspektiv för varje gång, där man som läsare undrar om man närmar sig sanningen eller avlägsnar sig. Men det är inte sagans arkaiserande värld man möter, stiliserad i urfigurer, utan snarare populärkulturens saga: veckotidningarnas och schlagerns mörka berättelse om ond, bråd död och hemska dåd.
Den amerikanska flickan, Fagerholms tredje roman, inleds med berättelsen om hur den amerikanska flickan Eddie anländer till trakterna kring Bule träsk. Det är sommaren 1969 och innan året är till ända har Eddie drunknat, hennes ena älskare hängt sig och den andra blivit sinnesförvirrad. Denna tragedi ligger sedan som en mörk inramning kring de unga, trasiga flickorna Sandra och Doris passionerade vänskap och kärleksförhållande. Närmast besatta av den amerikanska flickans öde väver de in henne i sina lekar så till den grad att tragedin slutligen sträcker sig ut och fångar in också dem.
Sandras barndom är enslig och vildvuxen. Hon lever i ett ofärdigt lyxhus, ensam med sin pappa, den rike och jovialiske Ålänningen. Modern är försvunnen och flickans dagar är långa och monotona, utom helgerna. Då håller fadern orgiastiska fester med sitt jaktlag och inhyrda prostituerade, fylleslag som Sandra smygtittar på. Doris har en helt annan klassbakgrund: hon växte upp i armod hos en psykotisk mamma som ständigt tänkte ut nya sätt att tortera dottern och en natt, efter att ha bränts med ett halster av sin mor, flyr hon. Så småningom blir hon omhändertagen och älskad, men hennes erfarenheter har för alltid planterat en farlig övergivenhet i henne.
Doris naiva tro på att hon äntligen har undkommit de grymheter ödet haft i beredskap för henne skildrar Fagerholm fullständigt hjärtskärande. När de två flickorna hittar varandra föds en vänskap som är till lika delar desperat och underbar. De tillbringar dagarna med att leka sina rituella lekar i den tomma bassängen i Sandras hus. Där, på bottnen som är övertäckt av den försvunna moderns kvarlämnade tyger, tidningsurklipp om fasansfulla brott, till ackompanjemang av banala slagdängor, tar de sina vickande steg ut på "den stora glitterscenen". Denna glitterscen är ett centralt begrepp för hela romanen. På glitterscenen imiterar man sina tragedier, byter roller med varandra och agerar för de andras ögon. Man behöver inte längre vara ett hopkurat offer - på glitterscenen förvandlas man till en leende, höftvickande huvudperson, en som kan ändra ödets dramaturgi. Men eftersom den värld av mörker, kärlekslängtan och oro som flickorna Doris och Sandra lever i skildras så glättigt glittrande, infinner sig en krypande ångest när det står klart för läsaren att detta inte är en lycklig berättelse. I den teatrala - och så tonårsmässiga - känslan av att det inte finns någon återvändo, rör sig flickorna rastlöst mot undergången.
Fagerholms stora begåvning som författare ligger i att likt Joyce Carol Oates hastigt teckna absolut levande personer, scener och öden. Det var en stil hon på allvar hittade fram till i Diva, den förra romanen, och som hon nu rör sig inom med ett fullständigt befriat språk. Men skrivsättet, som ger sken av att vara impulsivt och associativt, har nu också en del nackdelar. Boken är ganska duktigt tryfferad med irriterade parenteser, rena darlings, som exempelvis utvikningarna kring bandet New York Dolls. Att i ett slags glitterscensparodi få följa med när bandet smågnabbas över Jerry Nolans mammas spaghetti är lite roligt, men inte så roligt att det är värt förflyttningen av fokus.
Men trots alla omtagningar och avvikningar, och trots att romanen kränger ordentligt, sitter man helt enkelt fastsmidd vid historien om Doris och Sandra. Det rör sig om sträckläsning från början till slut, just på grund av Fagerholms förmåga att gestalta livet som starkt förbundet med lusten och avgrunden. Jag finner efter att ha läst boken att jag genast saknar den. Det är ytterst sällan en sådan känsla infinner sig.
