Medvetandet är något öppet, rörligt och finförgrenat i Pär Hanssons poesi. Samtidigt är det präglat av tvång, upprepning och tyngd. En rörelse kan ofta förnimmas som likt en vind blåser genom språket, inifrån barndomsminnena av norrländsk hembygd och vidare utåt, mot storstaden i nuets förvandling.
I hans nya diktsamling Vi plockar bär i civilisationen är det lika tydligt som förr att denna kontinuerliga växtkraft tyglas av en beredskap att hejda sig och sätta ned foten på marken. Hans sång och hans tanke kan stiga, men aldrig länge. Den hejdade sångens kantiga form gestaltar villkoren för gestaltningen: en antiform skall hindra både sång och åsikt att vecklas ut helt, eftersom ingen högre form kan bära dem.
Strax bakom de synliga scenerna i Hanssons diktning kan man ana ett ständigt kärleksmöte, ibland blockerat eller omöjligt men ändå ständigt. I den nya diktsamlingen skuggas denna starka strävan efter att vara nära av föräldrarnas ändlighet. Modern tynar bort i cancer, och det svåra uppbrottet från henne varieras i en serie gripande sviter som blir denna samlings ryggrad. Men våra medvetanden fortsätter in i naturen: ”virvlande askan ser”, ännu, när någons stoft sprids i ett vattendrag och upptas av de hos poeten så viktiga fiskarna.
Svenska manliga författare i Hanssons generation är barnkära och ansvarstagande, och de talar gärna om det för världen. Så även Hansson, och han gör det bättre än de flesta, men jag märker att jag halkar igenom de texterna. De elementära, försokratiska gåtorna berör starkare: ljus och mörker, tidens och rummets problem, liksom ensamhetens fenomenvärldar.
I kraft av både ambition och praxis tillhör Hansson de tydligaste rösterna i sin generation. När hans dikt utsäger samtiden utan att förtiga dess tidlöshet förmedlas ett värmande, härdat saktmod som är helt hans eget.
