Péter Nádas | Parallella historier, Del 3, Frihetens andning.
Péter Nádas | Parallella historier, Del 3, Frihetens andning.

Péter Nádas | Parallella historier, Del 3, Frihetens andning

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Péter Nádas är en obarmhärtig författare. När jag läst hans roman Parallella historier färdigt inser jag att den snart bör läsas om för att vinna ytterligare fördjupning och förklaring. Kanske är det logiskt för en roman med sådan titel, men också obarmhärtigt eftersom det handlar om sammanlagt 1600 sidor. Romanens avslutande tredje del som utkommer i dag är bara den på 800 obevekliga sidor.

Har inte författaren fördjupat och förklarat sig nog? Det enkla svaret är nog att en stor roman allra minst skall läsas två gånger.

Fast läsaren blir rikligt belönad redan första gången – inte bara därför att det är en genomlysning av efterkrigstidens samhällen som saknar all annan litterär jämförelse, men också därför att Maria Ortmans översättning är ett sannskyldigt stordåd av glittrande nyanser i tålmodigt siktad precision.Som en tysk förlagsredaktör sa en gång, något illavarslande kanske: Precision är vår sista patron. Det stämmer här.

ANNONS

Jag har nu inte läst Nádas roman den där andra gången, men inser hur paralleller och samband ytterligare skiktas av dessa korsklippta berättelser som sträcker sig från historiens ödesplatser till den fysiska lidelsens minsta ryckningar. Personer som Kristóf Demén, hans kusinÁgost Lippay-Lehr, Gyöngyvés Mozés, Alajos Mazdar och andra modelleras vidare. Romanen växlar mellan apokalypsen 1945, Ungernupproret 1956, Eichmannrättegångens år 1961 till Tyskland post -89.

Det är så stora romaner fungerar. De belägrar sina läsare för att om möjligt besegra dem. Jag har under hand tvekat till Nádas återkommande monomanier men får slutligen ändå erkänna mig besegrad av författarens enorma scenskapande kapacitet.

Att kalla Péter Nádas en obarmhärtig författare har även andra sidor än sidantal. Romanen följer inte familjeberättelsernas vanliga transportsystem av personer i trygga kronologier. Här mellan en tysk familj Döhring och en ungersk familj Démen-Lehr. Nadas lägger i stället ut kapitlen som i en lång patience. Kapitel är berättelser i sig eller som passager ur andra romaner. Efter hand skjuts de in i den större berättelsen. Nádas stilistiska briljans exponeras i växlande stilar och miljöer. Som några romancentra står den nazityska rasbiologins försöksantalter, den ungerska kollaborationen och revolten 1956. Samtidigt vidgas rummen ständigt mot det obekanta större – som den där sommarkvällen då Mazdar och Lászlo Bellardi simmar nakna över Donaus tunga vattenflöden. Som två spermier.

ANNONS

Det som gör Nádas till en så skoningslös författare är hans brist på barmhärtighet med läsaren. Det är som om hans uppmärksamhet ständigt klöv sig själv i nya molekyler av sinnlig vaksamhet. När hans skildring av Ágosts och Gyöngyvérs samlag i första delen är slut efter en sextio sidor är läsarens genans grundligen genomstekt, detsamma gäller besöket i bögarnas underjord i andra delen eller som nu i sista delen det furiösa maktspelet mellan Kristóf Démen, Klára Vay och Simon Hetés. "Kön och karaktär" kunde vara Nádas överskrift.

Är detta kapitel en allegori om det kommunistiska Ungern? En förödmjukad halvjude, en oberäknelig "herrskapsfitta" och ett polisiärt råskinn.Det finnssom sagt inget säkerhetsavstånd mellan det förfinade anspråket och det förgrovade språket. Alla kroppar kan kläs av – som i ett långt avsnitt om en fyllefest och en försvunnen minkpäls. I rollen som obarmhärtig författare är Nádas sadistiskt utstuderad i sin iakttagelse. Det är nu inget moraliskt omdöme utan snarast ett estetiskt. Starka författare är snarare sadister än humanister och jag vet ingen som riktigt slipar bladet som Nádas.

Fast man skall då veta att han söker efter den mänskliga substansen som i en besatt bokföring av könets mysterier. För att det skall lyckas fordras en språklig kontroll som inte röjer ett uns av osäkerhet. Salongssadisten Marcel Proust framstår som mesig vid en jämförelse.

ANNONS

På detta vis är Parallella historier den exakta motsatsen till den en gång påbjudna socialistiska realismen. Denna roman handlar om den njutande och lidande kroppen eftersom varje attraktion också rymmer sin förödmjukelse. Jag anar här en utopisk udd som redan gestaltades i Nádas äldre jätteroman om öst och väst – Minnesanteckningarnas bok från 1994. Den erotiska åtrån är här egentligen varken heterosexuell, bisexuell eller homosexuell utan siktar mot den kropp som upplöser könsskillnadens spjälkning. Fast hos Nádas blir det ett dominansspel som växlar mellan alla samhällslokaler.Den obarmhärtigt uppmärksammeNádas drar lustfullt ner tempot när andra hade blåst förbi med några snabba skär.

Nádas roman erbjuder därför läsaren varken sympati eller identifikation men väl fascination. Han är en underkastelsens romanpsykolog vars diagnostiska blick ser hur det auktoritära samhället har människoföraktet som drivmedel – nazistisk rasbiologi, kommunistisk paranoia, klassamhällets trappstädning.

Men det viktiga är att Nádas inte stannar där utan att han på alla flanker driver berättandet vidare mot de dunkla platser där människan framstår som ett blandkärl för likheter, fördubblingar, upprepade öden, fadersskuggor, modersrester...

Också Nádas roman bottnar i Familjens spruckna gjutform. Ett äktenskapligt svek, en bortförd far, en mor som överger man och barn för en annan kvinna, en försvunnen dotter – alla de händelser som kilas djupt ner i historiens tratt av mänsklig svaghet. "Det har alltid funnits en sanning som senare visade sig vara en lögn", säger Nádas alter ego Kristóf Demén, men samtidigt ringar denna överväldigande roman in ett mycket vidare mänskligt sammanhang. Så det finns goda skäl att läsa den en gång till. Särskilt som nog ingen annan i dag skriver en så suverän romanprosa som den obarmhärtige Péter Nádas.

ANNONS

.

ÄMNET

Frihetens andning, tredje och avslutande delen av Peter Nádas roman Parallella historier, i översättning av Maria Ortman.

PETER NÁDAS

Ungersk författare, född 1942.

Ständigt nämnd som Nobelpriskandidat.

Författare till bland annat romanerna Minnesantecknignarnas bok, Egen död och Parallella Berättelser 1-3.

SKRIBENTEN

Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen.

ANNONS