Vart är vi på väg?
Det kan vi tyvärr inte berätta.
Men på en liten perrong, vid en liten järnvägsstation, någonstans i Mellansverige, börjar läget bli kritiskt. Det inkommande tåget är nämligen sent, en försening som snart har vuxit till tio minuter. Det får man räkna med i tågförseningarnas Sverige, men för de två personerna som ivrigt står och väntar på perrongen är det inte vilket tåg som helst som är på ingång.
Det är visserligen bara början av juni och nästan ett halvår kvar till säsongspremiären av Sveriges kanske mest populära tv-program. Men vad vore På spåret utan de karaktäristiska tågresorna, omsorgsfullt filmade ur lokförarens perspektiv?
Ingenting, så klart. Och det är anledningen till att Charles Franz, inslagsproducent och frågeredaktör för På spåret, står på perrongen tillsammans med sin filmande kollega Albin Gustafsson och spejar efter inkommande tåg. Arbetet med den nya På spåret-säsongen påbörjades i princip så snart det stod klart att Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl vunnit den förra.
Läs också: Här är årets alla tävlande och artister
En ny säsong börjar med att resmålen spikas. När reseledtrådar och frågor är skrivna börjar det verkliga arbetet – att filma alla resor.
– Många tänker att På spåret är ett självspelande piano som sköter sig självt, att vi bara köper in något färdigt paket med filmade resor. Men så är det inte. Vi filmar varje resa på egen hand. Och det kan vara nog så tufft, säger Charles Franz.
Vid det här laget har han filmat många resor och därmed upplevt de flesta stadshotell och Harrysrestauranger i Sverige. Charles är väl förberedd för jobbet: i handen har han en mapp med allt ifrån tider för solens upp- och nedgång till telefonnummer till alla inblandade i de frågefilmer som senare ska spelas in på destinationen. Nu fattas bara det viktigaste. Tåget.
Till slut rullar det in på stationen, och plötsligt är det snabba ryck.
Lokföraren, som i vanliga fall skulle vara väldigt mån om att komma iväg för att köra in förseningen, ser kamerateamet, tittar ut och undrar nyfiket vad som pågår. Charles Franz förklarar snabbt läget; han och Albin Gustafsson behöver snabbt putsa rutan och montera upp två kameror innan tåget kan köra vidare. Och lokföraren är genast med på noterna.
– Vad gör man inte för På spåret, säger han glatt, och börjar mumsa på ett päron.
Charles Franz flyger fram med rengöringsmedel och trasor. Ett tåg försätter många insekter i evig vila en vanlig dag och eftersom diverse småvilt ibland också får sätta livet till på rälsen, blir rutorna lätt skitiga. Men snart är det skinande rent igen. Lagom till att Charles putsat färdigt rutan har Albin monterat upp de två kamerorna med sugkoppar. En större som filmar rakt fram och en liten Gopro-kamera som filmar ut genom sidorutan. Ännu en resefilm är säkrad.
På spåret är ett svenskt tv-format som uppfanns 1986. Frilansjournalisten Lennart Andersson såg ett videoklipp där en tågresa mellan London och Brighton hade komprimerats till en minut och fick en idé. Han bollade vidare idén med blivande programledaren Ingvar Oldsberg och producenten Steen Priwin, och i september 1987 sändes programmet för första gången. På spåret lanserades som lördagsunderhållning och succén var omedelbar. 1990 lockade man svindlande 3,7 miljoner tittare – i klass med Kalle Anka på julafton – och snabbt stod det klart att programmet skulle bli en långkörare.
28 år senare är På spåret still going strong, med en evigt återkommande miljonpublik. Även om man gått från tre tävlande per lag till två, och programledarna numera heter Kristian Luuk och Fredrik Lindström, så är det mesta sig likt i På spåret.
Några månader efter den hektiska förmiddagen på perrongen är de 39 resorna som ska fylla årets program färdiginspelade och tempot sjunker något på På spåret-redaktionen i svt-huset på Lindholmen. Nu har man kommit halvvägs in i produktionen av en ny På spåret-säsong, och gudarna ska veta den nyss nämnda resan på hemlig ort, var förhållandevis smidig i sammanhanget. Att filma i Sverige är nämligen en barnlek jämfört med att filma utomlands. Jenny Runsten, utlandskoordinator, är den som syr ihop alla resor och hon vet hur svårt det kan vara.
– Jag får ett antal städer i mitt knä och ska göra något av det. Hur ska vi resa, när ska vi resa? Vad krävs för att vi ska kunna göra det? Behöver man tillstånd för att filma på gatan, för att filma på tåget? Det är väldigt mycket som ska fixas innan vi kan åka ut och spela in en resa, säger Jenny Runsten.
En stor del av hennes arbete går därför ut på att kontakta tågbolag världen över i den ständiga jakten på att hitta rätt person, det vill säga någon som ser en vinst i att exponera landet på bästa sändningstid. Då brukar det gå smidigt, men det är inte alltid helt enkelt att förklara varför Sveriges största fredagsunderhållning går ut på att följa filmer från en tågräls.
– Ibland är det svårt, för vissa människor blir det ett problem när det dyker upp något de inte gjort förut. Och många missuppfattar, de tror att vi kommer med ett helt filmteam när vi i själva verket är två personer och ett filmstativ.
Byråkratin varierar också mycket mellan de olika länderna.
– Ibland krävs tillstånd och försäkringar och det ska vara med säkerhetsvakter och representanter från tågbolaget för att vi ska få göra det. Men ibland säger de bara ’javisst, hur många vill ni ha med i loket’. Det har till och med hänt att de har chartrat ett helt tåg till oss. Så man vet aldrig.
Jenny Runsten får smöra friskt när hon ska övertala de personer som säger nej till filmning i förstaläget. Oftast lyckas hon omvända dem, men ibland är det helt omöjligt – och det är då resorna i programmet sker med bil i stället för tåg.
– Det kan också bero på att vi ska till en liten plats där det inte finns ett tågnät, men om det är en bilresa mellan två stora städer beror det på att jag inte har lyckats, säger Jenny Runsten. Och då är det lite tråkigt, för direkt börjar folk twittra om att programmet inte heter ’På vägen’. Då kan man bli lite less.
I ett glasat konferensrum längre bort på redaktionen sitter Charles Franz och kör en dragning för några djupt koncentrerade personer. På en tv-skärm rullar innehållet till tävlingsmomentet Vem där?, som ingår i programmet sedan 2010. Vem där? bygger på att de tävlande får en rad diffusa ledtrådar i form av bilder, filmklipp, musik och animationer, som alla ska leda fram till en känd person. För Charles Franz, som ansvarar för alla frågor i På spåret, ligger utmaningen i att hitta rätt nivå på ledtrådarna, och nu sitter bland andra frågeredaktören från Vem vet mest och ett nyhetsankare från Västnytt och försöker lista ut vilka personer som gömmer sig bakom gåtorna.
– Att hitta rätt nivå på frågorna är verkligen inte lätt. Man vill inte att alla tävlande tar det direkt, men det får inte heller vara så att ingen har en chans. Det gäller i såväl Vem där? som på musikfrågor, frågorna från städerna och på ledtrådarna under resorna, säger Charles Franz.
Den perfekta ledtråden ska vara snudd på omöjlig att ta på 10 poäng, men det ska gå om man bara har rätt referenser i huvudet och en förkärlek till Göteborgshumor.
– Det är jättekul när någon lyckas dra på det, säger Charles Franz. Förra säsongen hade vi till exempel Nairobi och ledtråden på tio poäng innehöll ordet Jedi. Jesper Rönndahl ryckte direkt, för han tänkte på Jediriddaren Obi-Wan Kenobi från Star Wars. Och från Obi kunde han ta Nairobi. Det är kul när det funkar.
Till sin hjälp med frågeskriveriet har Charles Franz två researchers. Processen börjar med att frågeskrivaren får en stad på sitt bord – efter det har han eller hon en vecka på sig att färdigställa frågorna och skriva manus.
– Man kan ju tycka att en hel vecka för tre enminutersmanus är mycket. Men det tar faktiskt lång tid. Har vi varit i en stad förut är det ofta en stor utmaning att hitta nya saker att fråga om. Och när man väl har hittat själva ämnet kommer det som verkligen är kämpigt; att hitta locations, tillstånd och reda ut om man behöver använda någon guide eller inte, säger Charles Franz.
– När man ska göra frågor i en svensk medelstor stad är det sällan några problem. Men när man som filmteam plötsligt landar i Chicago eller Seoul, som är riktigt stora städer, är det annorlunda. Då är det gött om det är lite krattat för en när man kommer dit.
När frågorna är färdigskrivna Line By Line-granskas materialet, vilket är en metod som På spåret-redaktionen hämtat från kollegorna på Uppdrag granskning. Line By Line innebär att man går igenom varenda stavelse i frågor och svar, för att se att alla detaljer stämmer. Det är nämligen oerhört viktigt att det blir rätt – för om något är fel märks det snabbt.
– Vi har många tittare, men vi har också engagerade tittare, säger Charles Franz. Det innebär att om vi sagt något tokigt så kommer vi att se det i vår mailkorg efter programmet. Men det är ju något som är positivt, att folk faktiskt bryr sig om vårt program.
När alla frågorna är färdiga och manusen är skrivna, går På spåret in i nästa fas: repetitionerna. Några veckor innan de skarpa bandningarna sker, görs ett par provprogram i studion. Först i form av ett slags mediekamp, där två lag med representanter från olika medier får spänna musklerna mot varandra i studion. Dekoren är på plats och både frågor och manus kommer i den form de ska vara i det första programmet. Efter mediematchen finputsas manus och frågor ytterligare innan det är dags för generalrepetitionen.
Studion på Hisingen – för övrigt samma studio som används till allt ifrån Debatt och Vem vet mest till Smartare än en femteklassare och Min sanning – har inretts med de två karaktäristiska tågvagnarna, nödbromsar och ett upphöjt podium där programledarna Kristian Luuk och Fredrik Lindström senare ska ta plats. Bredvid podiet tar Augustifamiljen plats och börjar repa.
Augustifamiljen tog över husbandsrollen i På spåret för sju år sedan, och har sedan dess ansvarat för både musiknummer och musikfrågor. Hjärnan, tillika kapellmästaren, bakom det hela, heter Stefan Sporsén och är vid sidan om På spåret en välbekant Göteborgsmusiker som bland annat spelat med Håkan Hellström i 15 års tid. Men På spåret har blivit ett jobb som tagit upp en stor del av hans tid.
– För mig börjar jobbet tidigt på året, redan i slutet av januari. Och ibland är det ett jäkla slit. Det är 13 artister som ska knytas upp varje år, vi ska göra 26 låtar och alltid är det något som krånglar. Så efter finalen varje år tänker jag: ’Aldrig mer’. Men när jag är på finalfesten kommer jag på att det faktiskt är väldigt roligt. Så då tänker man om, säger Stefan Sporsén.
Så snart städerna är satta börjar Stefan Sporsén spåna musikfrågor som kan knytas till de olika orterna. Samtidigt som frågorna börjar ta form börjar sedan arbetet med att hitta lämpliga artister till de olika låtarna.
– Vi letar efter artister som sticker ut, något som känns intressant. Och jag tycker vi har lyckats, för vi har skapat en miljö där musiken får plats. Jag tror också att det där därför vi har kunnat få med lite smala, kreddiga musiker som inte alltid är med i lattjo lajban-sammanhang. För hos oss får musiken vara på riktigt.
För Stefan Sporsén finns det två stora utmaningar med att vara musikansvarig i På spåret. Den ena är att göra frågorna lagom svåra, att avväga hur många som känner till amerikanska jazzpianister eller värmländska psalmskrivare, och den andra är att göra nya tolkningar av låtar som vi hört väldigt många gånger.
– En låt kan ju vara otroligt fin, men milt sagt vara framförd väldigt ofta. Så vad gör man då med en sådan låt? Då kanske man kan ta bort den där 80-talspaketeringen och göra den på ett nytt sätt. Och när vi börjar hitta rätt där kan vi fortsätta att slutföra den tillsammans med artisten. De kommer ofta med bra input och där måste man vara respektfull mot artisterna, man måste möta dem i deras uttryck.
Lagom till lunch har Stefan Sporsén, Augustifamiljen och veckans artist repat in de två låtar som ska spelas i programmet och snart är alla inblandade redo för genrepet. Studion ljussätts och det är dags att testa att nödbromsarna fungerar. Två Dagar får chansen att rycka in, rycker till – och rycker för löst. Ingenting händer och en studioman visar med en charad att det krävs ett mer distinkt ryck.
På andra försöket tutar det i hela studion. Programmet är redo för start.
Läktaren fylls av specialinbjuden publik och in i de rikskända kupéerna slussas fyra välkända ansikten. Men vilka som tävlar i testprogrammet är som med så mycket annat i På spårets värld hemligstämplat – de som sätter sig i burarna är nämligen själva heta kandidater till att tävla i kommande säsonger.
Studiomannen Christian Jacobsson – för övrigt samma person som styr upp direktsända program som Debatt, Bingolotto och Lotta på Liseberg – värmer upp publiken och påtalar vikten av största möjliga sekretess kring allt som händer i det här rummet, innan programledarna äntrar studion. Augustifamiljen sparkar igång den klassiska intromelodin och snart är den första resan igång.
Ett färdigt På spåret-avsnitt är en timme långt, och en inspelning är inte mycket längre. Man jobbar enligt principen direkt på band, där man spelar in hela programmet i ett svep. Mycket som görs inom tv-produktion är annars fejk, där omtagningar och snabba klipp är ett måste för att få till ett rappt program där tittarna inte tappar intresset. I På spåret behövs inte det – enda gången inspelningen bryts är när vissa frågor kräver rekvisita i burarna, eller när kameramännen behöver möblera om lokalen under musiknumren. Utöver det sitter det mesta på första tagningen och det enda som klipps bort är onödigt långa betänketider.
– Det är inte ovanligt att folk tror att På spåret sänds live, säger Charles Franz. Så är det ju inte, men vi vill att det i största möjliga utsträckning ska kännas så. Och där är Kristian och Fredrik skickliga, det mesta sitter på en gång och då lyckas vi bevara rätt känsla.
Programmet går mot sitt slut. Det ena laget har krossat det andra och såväl manus som tävlande har gett upphov till en flamsig publik. Genrepet är avklarat utan anmärkningar och ännu en säsong av På spåret har tagit form.
På fredag kommer över två miljoner svenskar att se resultatet.
Läs också: Tre röster om På spåret
Fakta: FANSEN FÅR NYTT BONUSPROGRAM
Från och med i år har SVT tagit fram ett bonusprogram för de mest hängivna fansen. Programmet sänds på SVT Play strax före sändningen på fredagkvällarna. I programmet går Ellinor Persson, som själv vunnit På spåret två gånger, på klassiskt sportmanér igenom förutsättningarna för kvällens tävlande; hur har det gått i tidigare i matcher, vad är deltagarna bra på och vilka är favoriter i kvällens avsnitt?
Fakta: FORMATET BLEV EN FLOPP I NORGE
Första säsongen av underhållningsprogrammet På spåret sändes i september 1987. Bakom programmet låg bland andra Ingvar Oldsberg, som sedan kom att leda programmet i över 20 år med domaren Björn Hellberg vid sin sida. Inför säsongen 2009 tog Kristian Luuk över som programledare och sedan dess är Fredrik Lindström domare i programmet. SVT har många gånger försökt sälja formatet till andra länder, dock utan framgång. På 90-talet gjorde norska NRK ett försök men programmet, som i vårt grannland hette Jorda rundt, blev en flopp.
