Owen Jones | Etablissemanget – Och hur de kommer undan med allt

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den som vill ett annat samhälle, formulerar sig gärna mot ”etablissemanget”, det vill säga mot dem som reglerar vad som är möjligt i ett samhälle att göra, tänka och tycka.

I Sverigedemokraternas Sverige är fienden det ”etablissemang” som – enligt SD – utarmar det svenska folket och den svenska nationen och som dessutom utövar åsiktsförtryck mot dem som vill försvara det. En enkel sökning på orden ”etablissemang” och ”sverigedemokraterna” visar att SD:s närvaro i svensk politik medfört en brant ökning av verbala attacker på ”etablissemanget”. Och inte för inte avslutade SD-ledaren Jimmie Åkesson sitt sommartal i slutet av augusti med utropet: ”Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget”.

ANNONS

Hemska tanke.

Och det är när jag konstaterat det, som jag förstår det motstånd som jag först känner inför den brittiska journalisten, författaren och debattören Owen Jones bok Etablissemanget – Och hur de kommer undan med allt, som i dagarna utkommer på svenska.

Dessförinnan ägnade jag mig åt självrannsakan. Har jag blivit så gammal? Har den glödande revolt mot etablissemanget som kännetecknade min uppväxt någonstans mellan progg och punk, slocknat och ersatts av vad jag som tonåring skulle älskat att benämna medelålderns mätta liknöjdhet?

Är jag och etablissemanget ett? Tycker jag att det är rätt bra som det är?

Något uns av bekvämlighet kan jag nog uppfånga i den där introspektionen, men inte av sådan omfattning att det förklarar eller försvarar mina bekymmer med Owen Jones utpekande av ”etablissemanget” som den främsta politiska motståndaren.

Nej, förklaringen hittar jag först när jag inser att den grupp som ihärdigast använder sig av etablissemangsretorik idag är den grupp som jag är mest rädd för: nationalisterna, rasisterna, alla de där hotade, arga människorna som sluter upp bakom Sverigedemokraternas världsbild och ser etablissemanget som sin främsta fiende.

ANNONS

Ur det perspektivet har etablissemanget för mig kommit att representera försvaret av politisk och intellektuell anständighet och då är det svårt att backa tillbaka in i den egna ungdomen och gå till anfall.

Men det är ändå det som Owen Jones hjälper mig med. Hans bok ska läsas med inlednings- och avslutningskapitlet som tydlig ram. Där sätter han nämligen sitt projekt i perspektiv och gör tydligt att det inte handlar om en enkel analys av vilka som för närvarande har makten, utan också om en längre (anti-)demokratiseringsprocess som fortgått från förra sekelskiftets rösträttsdebatter. Så blir utgångspunkten den oro som de besuttna då gav uttryck för, gällande vad det medellösa folket skulle kunna göra med sin rösträtt om de fick en sådan – alltså sådant som att förändra samhället och omfördela både makt och tillgångar. Och frågan varför det inte blivit så.

”Dagens etablissemang består – precis som det alltid har gjort – av mäktiga grupper som måste slå vakt om sin ställning i en demokrati där nästan hela den vuxna befolkningen har rösträtt. Etablissemanget är ett försök från dessa gruppers sida att ’hantera’ demokratin, för att försäkra sig om att den inte hotar deras egna intressen”.

ANNONS

Eller, som den brittiska högerbloggaren och kolumnisten Paul Staines (alias Guido Fawkes) formulerar det i samtal med Jones: ”Vi har nu haft allmän rösträtt i nästan hundra år, och det som händer är att kapitalet alltid hittar sätt att skydda sig från – ja, ni vet – väljarna”.

Det är denna mekanism som Jones bok kretsar kring. I åtta kapitel analyserar han etablissemangets olika delar: politikerna, medierna, polisen, försvaret, liksom sådana som han beskriver som ”magnater och skattesmitare”, ”universums härskare” och ”snyltarna”. Centrum i analysen ligger i 1980- och 90- talets nyliberala revolution; hur inte bara Margaret Thatcher och de konservativa i Storbritannien utan också, och kanske framför allt, det Blair-(för-)ledda Labour krattade manegen för det som sedan bara accelererat: utförsäljningen av det gemensamma, den växande klyftan mellan fattiga och rika, en tillintetgjord fackföreningsrörelse, det oförblommerade egenintresset hos dem som har och alla de sparkar som börjat riktas nedåt istället för uppåt: Rika moguler som blir rika på andras bekostnad kommer undan med någon sorts hänvisning till den ekonomiska nödvändighetens lagar, medan de fattiga, de som befinner sig allra längst ner på samhällets botten, anklagas för att utnyttja bidragssystem och välfärdspolitik.

ANNONS

Alltihop, som Owen Jones sammanfattar det, lika irrationellt som orättfärdigt.

Jones skriver lätt, lätt, rör sig lågmält och nästan omärkligt mellan personer, händelser och tidsskikt i den brittiska offentligheten och berättar en historia som blir alltmer besvärande. Åtminstone för dem som vill framställa sig själva som representanter för den goda saken, undkomma granskande blickar och tycker det är typ löjligt att inte förstå att den politik som för närvarande förs – med alla de nyliberala förtecken som blivit gängse, med krisstöd till banker, ”socialism för de rika” och en statlig ekonomisk ryggrad för privatkapitalet, uppbackat av korrupta vinstdrivande mediekoncerner – är nödvändig. Samtidigt är det mer än en av de nyliberala ekonomer, konsulter och lobbyister som Jones möter, som ger uttryck för förvåning över hur exceptionellt framgångsrika de faktiskt varit.

Det fina med Owen Jones är att han inte bara är ung (född 1984), radikal och intellektuell. Han står också för att politik bör handla om ideologier och tror på kraften i alternativa idéer. Nyckeln till det nuvarande politiska etablissemangets triumfer menar han är deras aggressiva idékamp. Kan de, måste också de som inte hör till dem som gagnas av den nuvarande politiken – det vill säga de breda folklagren – kunna använda sig av samma vapen: idéernas. ”En demokratisk revolution – att med fredliga medel återkräva de demokratiska rättigheter som etablissemanget har lagt beslag på – borde ha skett för länge sedan”. För det behövs effektiva förelöpare (personer som lyckas skapa en annan agenda), smarta fackföreningsfinansierade tankesmedjor och ett återtagande av gemensamt ägda statliga affärsverksamheter.

ANNONS

Sett så, som en möjlig demokratiseringsprocess där makt och resurser omfördelas från ett elitistiskt etablissemang till en folkligt förankrad demokrati, är Owen Jones bok en optimistisk historia. Eller som han själv uttrycker det: ”En vanföreställning om varje epok är att den är bestående”. Sett så, handlar det inte heller som i SD-retoriken om att göra det politiskt möjligt att slå mot de allra svagaste, utan tvärtom om att synliggöra att resurserna fördelade på ett annat sätt räcker till så mycket mer och så många fler.

ÄMNET

I sin bok Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt berättar Owen Jones en allt mer besvärande historia om ett elitistiskt etablissemang som fjärmat sig från en folkligt förankrad demokrati. Det handlar inte enbart om en enkel analys av vilka som för närvarande har makten, utan också om en längre (anti-)demokratiseringsprocess som fortgått från förra sekelskiftets rösträttsdebatter.

SKRIBENTEN

ANNONS

Ingrid Bosseldal är kulturskribent och utbildningsvetare och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Göran Greiders bok om den mytomspunne Joe Hill: Städerna som minns Joe Hill – En svensk-amerikansk historia.

ANNONS