Outsider art visas i Marstrand i sommar

ANNONS
|

Strandverket har fått nytt, kommunalt, styre och en ny konstnärlig ledare i Pål Svensson. Och med det kanske en ny inriktning. Istället för sommarutställning med ett välkänt namn visas i år en samlings­utställning med särlingskonst. Den introducerande texten utmynnar i en uttrycklig önskan om att ett svenskt museum för ”art brut” ska etableras, gärna här i Västsverige. Det kan man gott förstå eftersom curatorerna Staffan Backlund och Borghild Håkanssons utställning också är en insamling och en kartläggning, alltså som gjort för att bygga själva grunden för en musei-institution.

Det finns många paradoxer och tvetydigheter med Mystrium, men denna är för mig den mest intressanta – alla ord om kreativitet och skaparglädje, om konstens inneboende obändighet och närhet till existentiella frågor, till det ”mysteriska” å ena sidan och denna längtan att institutionalisera, å den andra. Ser inte curatorerna själva hur projektet hämtar näring från de antropologiska traditionerna av att institutionalisera och romantisera ”de andra”?

ANNONS

Jag vill dock understryka att i själva utställningen leder paradoxen till en fin sorts orenhet, här är det inte så viktigt vad som definieras som konst helt enkelt. Lars Tunbjörks fotografier av platsspecifika särlingsverk, sådant som är uppbyggt på gårdar och i skogar, framträder mer som dokumentationer; respektfulla försök att närma sig den konst som vill dra sig undan. Detta trots att Tunbjörk, enligt alla definitioner, är en o-särling, en normkonstnär. Orenheten gör att utställningen slipper undan det museala och distanserade.

Det finns också verk här som helt klart hade kunnat förstås som djupt förankrade i en postmodern – eller varför inte helt enkelt konceptuell – lek med begrepp som smak och referentialitet. Som till exempel Gustav Adolf Anderssons orgier i guld, religion och pinuppor eller två små målningar av Karl Antonsson som prickar in en villaområdesångest med samma precision som Tunbjörks fotografier av Landet utom sig en gång gjorde.

Det som stör mig mest i upplägget är att denna orenhet inte har utforskats mer. Varför står det, till exempel, på verksetiketterna från vilken gudsförgäten håla konstnären ifråga kommer ifrån? Det drar så mycket mot landsbygdsexotism och upprätthåller bara föreställningar om absoluta gränser mellan konstens centrum och periferier.

ANNONS

Och varför inte inkludera till exempel en konstnär som Anna Maria Ekstrand (nämnd i utställningskatalogen) vars konsekventa ordlöshet pekar just mot den formulering som utställningen hämtat sitt namn ifrån: ”Konsten är ett Mystrium. Låt den vara det”.

Eller varför inte låta särlingskonsten få vara avantgarde – långt innan samtidskonsten kastade sig över relationerna mellan mänskliga och icke-mänskliga djur ägnade sig till exempel Alpo Koivumäki åt det djuriska komplexet och människans självpåtagna och arroganta rätt att definiera liv och värde. Alla definitioner av innanför och utanför bygger på att någon får sätta upp en gräns. Njut gärna av Mystrium, men glöm inte att ta med en bråkig blick på den där gränsen.

ANNONS