Ulrika Nandras bok De oanständiga avslutas med att hon själv definierar sig som oanständig, och som medsyster till de indiska kvinnor som på sin egen kropp lärt sig att "frihet ger och tar."
Det är lätt att förstå hennes avsikt (viljan att återta ett ord som används i nedsättande och kontrollerande syfte, och fylla det med ny subversiv och skamlös mening), men det fungerar inte. Att benämna sig själv och än mer de kvinnor i Indien som just nu eftersträvar att omdefiniera innebörden av kvinnlighet, kärlek, sexualitet, äktenskap, moderskap, som "oanständiga", nej, det blir inte bra. Åtminstone inte utan en mycket mer utvecklad diskussion kring just detta.
Bra blir inte heller hennes bok, hur vällovligt syftet än är. Nandra, som har egna indiska rötter en generation bort och som efter en reportageserie i Svenska Dagbladet för några år sedan om bland annat barnsexhandel i Bombay inte längre får visum för att verka som journalist i landet, vill diskutera det indiska samhällets förändringar och framförallt, som undertiteln till boken lyder, "Det moderna Indiens sexuella revolution". Men hon fastnar i språklig otymplighet, besvärande formuleringar och inkonsekvenser.
Utgångspunkten är den uppmärksammade så kallade "bussvåldtäkten" och dödandet av Jyoti Singh Pandey 2012. Nandra anser att västerländska kommentatorer gjort det alldeles för lätt för sig när händelsen förklarats med kvinnosynen i Indien i kombination med föreställningar om en indisk våldtäktskultur. När Jyoti Singh Pandey och andra indiska kvinnor skändas, våldtas och mördas går det inte att direkt förklara med kvinnosynen. Man måste, insisterar Nandra, också fråga sig varför detta sker just där, just nu. Svaret på det hittar hon i moderniseringen av det indiska samhället, en ekonomisk utveckling som gynnat medelklassen men långtifrån de bredare befolkningslagren. När den urbana, ekonomiskt framgångsrika medelklassen festar, flirtar och söker en ny sorts frihet (bortom gamla indiska normer och familjetraditioner) så är de breda befolkningslagren utestängda och känner sig hotade, frustrerade och arga – och den vreden tar de ut på kvinnokroppen, genom skändningar, våldtäkter, mord.
Så ser, tror jag, Nandras huvudresonemang ut. Hon värjer sig mot svepande påståenden om indisk kvinnosyn och våldtäktskultur (liknande påståenden går att göra om varje land i världen, eftersom kvinnor våldtas och skändas och misshandlas överallt) och vill istället diskutera varför det som händer i Indien händer just där, just nu.
Det är en i högsta grad försvarbar ambition. Men det kräver sin penna, att formulera sig om sådana strukturellt och kulturellt grundade vidrigheter som gruppvåldtäkten på Jyoti Singh Pandey. Det går inte att vara otydlig i sin egen hållning och lämna ifrån sig dunkla, luddiga resonemang, som till exempel detta:
"I dokumentären Indiens dotter talas det om behovet av en förändrad kvinnosyn, men det är inte säkert att den måste betyda samma sak som i väst. Feminismen i Indien visar inte minst på det. Att arbeta för kvinnors lika rättigheter är inte det samma som att man delar den liberala syn på frihet som många moderna indiska kvinnor anammar och som liknar den i väst. Även kvinnor på höga poster har gjort uttalanden som ’hon borde inte ha varit så äventyrlig och röra sig ute ensam på kvällen ’ – om en kvinnlig journalist som våldtogs och mördades."
Det här är ett exempel av alldeles för många i Nandras bok, där hon möjligen själv vet vad hon vill få sagt, men där det som läsare är helt omöjligt att uttyda vad sjutton det egentligen står. Menar hon att de indiska kvinnor som lägger skulden på den kvinnliga journalisten också är feminister, men en annan sorts feminister än de som hävdar sådant som varje kvinnas rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet och att en kvinna aldrig kan ha sig själv att skylla när hon utsätts för våldtäkt och mord? Skulle det, att försvara kvinnors rätt att fritt röra sig utanför hemmet, vara utslag för en liberal syn på frihet som "många moderna indiska kvinnor" anammat, men som egentligen mer hör hemma i väst än i Indien? Eller vad står det egentligen?
Mitt exemplar av De oanständiga är helt nerklottrat av såna här invändningar. Och jag vet inte riktigt mot vem jag ska rikta min frustration. Är det mot författaren, som lämnat ifrån sig ett osmält och obearbetat verk? Eller mot förlaget som släppt fram en text som möjligen hade kunnat bli värdefull om den tagits emot och förädlats med hjälp av en omsorgsfull redaktör? Hur som helst är utgivningen i det här skicket synd på rara ärter.
