Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Alla är drabbade av modets makt, konstaterar von Busch. Modeindustrin styr; vad som finns att tillgå, hur det tillverkas, hur snabbt det ska bytas ut.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Otto von Busch Per Herngren | Mode och motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik

Mode kan vara motstånd. Kläder är det nästan varje dag. Frågan är mot vad. Bella Stenberg har läst en bok som drar tankeväckande paralleller mellan kläddesign och ickevåldsmotstånd.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Filosofi

Mode och motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik

Korpen

Alla reakläder 75 procent står det på skylten i fönstret. Är det ett motstånd mot mode att köpa kläder på rea? Eller är det att lura sig själv? Förmodligen bådadera.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Mode och motstånd möts Otto von Busch, professor och modeforskare, verksam i New York, och Göteborgsförfattaren Per Herngren, som bland annat gör plogbillsaktioner och praktiserar civil olydnad. Som undertiteln Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik antyder är texten utformad som just dialoger.

Vad är makt och motstånd? Vad är modets makt? Bör vi göra motstånd mot det? Kan modet vara motstånd? Kan civil olydnad lära från mode och tvärtom? Von Busch och Herngren är fulla av frågor, men att de sällan har raka svar skapar en bok att gå i diskussion med.

Trots att dialogen ofta blir miniföreläsningar, att de ibland nyupptäcker självklarheter och förlorar sig i ordvändningar visar de filosofiska och tankeväckande paralleller mellan kläddesign och ickevåldsmotstånd.

Alla är drabbade av modets makt, konstaterar von Busch. Modeindustrin styr; vad som finns att tillgå, hur det tillverkas, hur snabbt det ska bytas ut. Även de som påstår sig inte bry sig, för de kläder om finns att köpa är redan framsorterade.

Mode och ickevåld diskuteras bland annat som friktion, som mönsterkonstruktion, som imitation, som smitta. Vissa av liknelserna fungerar bättre: En smitta sprids intersektionellt, det gör även trender och politisk förändring.

Mode kan ses som ett värdesystem. Visar jag med mina kläder vem jag är, eller gör mina kläder i stället att omgivningen dömer mig? Vi sorteras efter hur vi klär oss, vi har olika möjligheter att välja hur vi vill klä oss. Kläder påverkar hur vi kan röra oss, modet är skapat för specifika kroppar. Liknande ordval kan användas för politik.

Makt är lydnad, menar Herngren, och vi är fångar i lydnad. Som von Busch tidigt noterar är ett nej till mode också en typ av mode. En antistil är ett annat val, men att vara anti är också att lyda – att lyda motståndets lag. Ett motstånd måste inte vara konfrontativt, och Herngren väljer hellre det mer långsiktiga ordet motståndskraft.

Bokens tydligaste exempel på hur mode och motstånd möts är Gandhi, som övergick från att bära brittisk kostym till khadi, som bärs av arbetare i Indien, till dhoti, en sjal som i ett enda stycke sveps runt kroppen. Därmed utmanade han kolonialism, klass och kön – och queerade samtidigt både mode och motstånd.

Herngren anser att maktordningen bjuder in sin motpart för att producera mer makt, och att provokationen är beroende av motparten/makten för att kunna provocera. Ett exempel författarna återkommer till är punken. En stil som var rebellisk och ett avståndstagande men som snabbt blev etablerad, och en del av marknaden.

Till Göteborg kom punken 1977 – redan i mitten av åttiotalet hade den blivit kommersialiserad och H&M sålde punkinfluerade plagg. Att ta över något, att bjuda in det, är också ett effektivt sätt att avväpna motståndet. Parallellen dras till den arabiska våren där befrielse och ickevåld trängdes undan av nationalism och etablerat motstånd inför staternas nystarter.

Med dagens ögon och ett etablerat jeansmode såg Göteborgspunkarna inte ens särskilt farliga ut. Då är det kanske mer effektivt att queera såväl kultur som subkultur genom att gå utanför dualiteterna. På Stadsmuseets utställning Musiklivet Göteborg 1955–2018 hänger, under två jeansvästar som tillhört punkbandet Attentat, medlemmarnas autografer broderade i glada färger. Med sina stygn har två fans tagit en kultur och gjort den till en helt annan.

Just i den musik som inte är mainstream är det lätt att hitta exempel på det författarna pratar om. Att klädkoder och plaggs betydelser växlar med tid och plats, hur ett plagg kan vara en roll eller ett socialt skydd. Särskilda scenkläder blir en ny persona, en kraft att ta sig an publiken och motståndet. I modet är militäruniformen inte ordning och struktur utan ett rebellplagg.

I musiken finns till exempel hårdrockens läder och nitar. Hiphopens blingbling. Countryns hattar. De svenska dansbandens pråliga stilar var ett motstånd mot såväl vardag som stat: för att få dra av plaggen som arbetskläder i deklarationen fick det inte vara möjligt att använda dem till vardags. Andra hårdrockare bryter mot genrekoderna genom att klä sig i vitt eller kostym. Till sist blir vardagen ett eget motstånd, när artister som åldras i musiken struntar i stilens konventioner och klär sig som de vill.

En detalj, en accessoar, kan ändra allt. Mode kan vara motstånd. Kläder är det nästan varje dag. Frågan är mot vad.