Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Opera som tvingar publiken att tänka till

När De sju dödssynderna och Gianni Schicchi slås ihop på Göteborgsoperan uppstår en berättelse om vår samtid. Magnus Haglund ser en laddad föreställning om ett hus, betraktat från två håll.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Opera

Göteborgoperan

De sju dödssynderna & Gianni Schicchi

Regi: David Radok
Scenografi: Lars Åke-Thessman
Dirigent: Antony Hermus
Solister: Edda Magnason, Sara Suneson, Alexander Grove, Øyvind Bove Løvold, Mattias Ermedahl, Sami Yousri, Lina Räftegård, Jonathan Sikell, Åke Zetterström, Anna Johansson, Ingrid Tobiasson, Jung Soo Yun, Daniel Ralphsson, Carolina Sandgren, Daniela Borg, Mats Persson, Mats Almgren, Daniel Hällström, Ann Kristin Jones.

Det är onekligen en udda kombination: att slå ihop Brecht och Weills De sju dödssynderna och Puccinis Gianni Schicchi, så att de bildar en gemensam berättelse. Och det är collageeffekten, att två oförenligheter möts och speglar sig i varandra, som gör den här föreställningen på Göteborgsoperan speciell.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Radikaliteten i visionen ligger just i dubbleringen, i infogandet av det ena i det andra. På Göteborgsoperan har regissören David Radok och scenografen Lars-Åke Thessman skapat en husmodell där de båda verken kan vara närvarande samtidigt.

När De sju dödssynderna framförs ser man fragment av skeendet i Gianni Schicchi och vice versa. Dubbelbilden som uppstår tvingar oss som publik att tänka ett steg till.

På ytan ligger förstås Bertolt Brechts och Kurt Weills respektive Giacomo Puccinis operauttryck extremt långt ifrån varandra. På den ena sidan den marxistiska samhällsanalysen och på den andra den skönhetslängtande italienska operatraditionen.

Men i just De sju dödssynderna renodlar Kurt Weill ett meloditänkande som i sin mjukhet är en sorts förlängning av Puccinis tonspråk. Melankolin är verkligen bitterljuv, på en gång skarp och undflyende, och frågan är om inte Puccini var ute efter något liknande i sin komiska enaktsopera från 1918. 

Men det händer också något med de politiska aspekterna när dessa verk sammanförs. I båda fallen ligger det fascistiska hotet nära. När Brecht och Weill skapade sin ironiska resa genom sju amerikanska städer befann de sig i Paris, i landsflykt efter Hitlers makttillträde bara några månader tidigare.

Gianni Schicchi kommer till fyra år före den fascistiska diktaturen. Men också här skildras ett moraliskt förfall och en cynisk maktutövning som förebådar utvecklingen i Mussolinis Italien.

Det hör inte till vanligheterna att Puccini framställs på det viset, så galghumoristiskt nära avgrunden. Men här tar spelet spjärn i en skoningslös avklädning av den småborgerliga familjen som vill åt arvet efter sin döde släkting, och att det fungerar så dramaturgiskt väl beror inte minst på en fullkomligt briljant Åke Zetterström i rollen som den machiavelliske trickstern Gianni Schicchi.

Han använder sig av slapstickspelet för att vända betydelserna ut och in, och mitt i det överdrivna finns det en imponerande konsekvens.

Makten som stampar takten och annullerar kontrakten i dessa passager, finns också beskriven i De sju dödssynderna. Ja, här har ordet kontrakt en avgörande betydelse. Människor köps och säljs, samtidigt som de mäktiga i samhället inte drar sig för att bryta mot lagarna när det ger dem fördelar.

Edda Magnason är som klippt och skuren för huvudrollen som Anna 1, det rationella sångjaget som använder sig av sin andra hälft, den impulsiva dansaren Anna 2 (Sara Suneson), för att få ihop stålarna till det lilla huset i Louisiana.

För Brecht var ordet småborgare viktigt. I hans originaltitel hette verket Småborgerlighetens sju dödssynder och det är inte minst här det bränner till. Det är svårt att inte se parallellerna till Trumps USA. Den lilla människan som tänker på sitt i första hand, äta eller ätas. Det är verkligen ett nattsvart stycke.

Edda Magnason framför de sorgliga sångerna just så som de bör sjungas, utan sentimentalitet, men med en stark känsla som framhäver det olycksbådande i den mänskliga utsattheten. Den tudelning som är verkets särdrag kommer fram just genom brytningarna mellan olika stämningslägen, inte sällan i samma sångfras. Magnason får fram skiftningarna på ett sakligt vis, utan att stryka under med rödpenna. Det är flott gjort.

De båda berättelserna intill varandra, den ena på utsidan av huset och den andra innanför fasaden: det handlar om vad man ser och hör och svårigheterna att avgöra vad som är in- och utsida, både i samhället och i människan. Brecht, Weill och Puccini samtalar med varandra och plötsligt går det att uppfatta stråken av samtid.