Ibland ligger fiktionen närmare verkligheten. Ett spel i förhållandet mellan original och kopia, där lager läggs till lager.
Ovanstående rader kommer från en text om konstnären Hanne Mago Wiklund, vars verk bygger på en sorts keramisk trompe l'œil-effekt. Hennes avgjutningar av vardagliga föremål och material, såsom papperspåsar och frigolit, blir ibland lustigt förbryllande.
Som kvarglömda objekt
Nu visas hennes skulpturer tillsammans med Simon Rydéns minimalistiska tvådimensionella verk i den tonsäkra utställningen Kopia, kopia, kopia på Galleri Box.
Vid första anblicken har konstnärernas produktion inte så mycket med varandra att göra, utöver sin avskalade estetik. Men här finns en gemensam fascination för materialets inneboende förutsättningar och för repetitiva spår.
Wiklunds verk är underligt nog surrealistiska, trots sin rejäla enkelhet. På långt håll ser de ut som kvarglömda objekt, som man kan snubbla över på gatan. Ett gäng knyckliga påsar står placerade på ett bord i galleriets innersta rum, och de hade lätt kunnat innehålla smörgåsar, ifall de inte var utförda i lera. En hafsigt utklippt mask ser ut att vara tillverkad i wellpapp men det är den inte; den är gjord i keramik, liksom allt annat. Samtliga verk är särdeles omsorgsfullt utformade och har en illusorisk tvist. Wiklunds styrka ligger i hur nära hon lyckas snudda vid den faktiska verkligheten och ändå få sina verk att se komplett främmande ut.
Återskapat raster
Till skillnad från Wiklunds skulpturer – som utmärks av sin skarpa tydlighet – flyter Rydéns verk ut i ett dimmigare landskap. I stället för att försöka komma så nära en exakt avbild som möjligt, abstraherar han sina arbeten tills bara flyhänta tecken finns kvar. Rydéns konst är konceptuell och avser att återskapa rastret i en misslyckad fotografisk utskrift. Tunna, bräckliga linjer i blyerts avtecknar sig mot vita ytor, andra gånger får de redan befintliga mönsterbildningarna i brun säckväv fungera som en indikation på en avlägsen händelse.
Tillsammans skapar deras verk en spännande kontrast som kännetecknas av ömsom avsaknad, ömsom närhet. De vibrerar av en brinnande längtan efter att nå fram till en sammanfattande klarhet, som omöjligt kan nås, varken i konsten eller i realiteten.
