Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om fäder och söner och brist på tro

Jonathan Safran Foers nya roman handlar framförallt om fäder och söner, och sönernas skepsis mot fädernas tro, eller brist på tro. Ulrika Knutson har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

roman
Jonathan Safran Foer
Här är jag
Översättning: Annika Ruth Persson
Norstedts

Det är inte så konstigt att Jonathan Safran Foers nya roman är lite för tjock. För det första har han mycket att säga; om äktenskapet, föräldrar och barn, livsstilsvåndor i västerlandet  och judisk kultur, på längden och på tvären. För det andra har han plöjt ner elva år av sitt liv i den. För det tredje måste allt som påstås i romanen motsägas och vridas i en ironisk kvarn, både en och flera gånger.  

I intervjuer säger författaren att han delvis använt sig av material för en tänkt tv-serie för HBO, om en ung amerikanskjudisk familj. Det märks på romanens vindlande dialoger, enerverande pricksäkra, ofta roliga. Inte minst för rytmkänslan i dialogerna ska översättaren Annika Ruth Persson ha beröm. Ingen enkel sak att turnera all denna färgstarka slang hos minst tre generationer intellektuella amerikanska judiska – män. Detta är en solid grabbroman, och det manliga mysteriet knådas hårdhänt. 

I centrum står Jacob och Julia; han skriver serier för ett tv-bolag och hon är arkitekt. Deras framgångsrika, avvägda medelklassritualer dissekeras med vass ironi. Religiösa är de inte, bevars, kosher är det inte tal om – men hundratals andra tabun ska efterlevas. Det är inte heller lätt. Den sanna veganska läran lyckas ingen upprätthålla i längden, här slinker både fisk och ägg och Chicken nuggets genom nålsögat. Till bådas självgoda förvåning tummar både Julia och Jacob även på den äktenskapliga troheten. Och livets mening hittar de framför allt på Ikea, estetikens och självförverkligandets näringsfattiga snabbkrubb.

Ibland är det synd om barnen. De kämpar på mot föräldrarna i de verbala ironiska pingpong-matcherna, och flyr till dataspelens Other-Life. Familjens äldste son Sam förbereder sig motvilligt för bar mitzva, den judiska konfirmationen. Hans yngre bröder Max och Benjy förbereder sig för livet i största allmänhet. Författarens hjärta finns, som i hans tidigare romaner, hos pojkarna. Texten andas en nästan demonstrativ pojkaktighet, med faktaekvilibristik kring schackspel, sex och rymden. Erotik och exkrementer är förstås alltid litterärt användbara, men tja. Onani är inte alltid lika kul som när Philip Roth lät unge Portnoy masturbera i en härlig bit kalvlever. I Safran Foers roman finns mycket inspiration både från Roth och J D Salingers svartsyn i klassikern Räddaren i nöden. Men ännu mer ekar det av Woody Allen och Jerry Seinfeld.

Julias och Jacobs dåliga äktenskap tar lite för mycket syre i en bok som framförallt handlar om fäder och söner, och sönernas skepsis mot fädernas tro, eller brist på tro. Titeln Här är jag känns ju vid första anblicken som en bra etikett på vår självupptagna tid. Men det är Abrahams replik till Gud, i Bibelns första Mosebok, när han kräver att Abraham ska offra sonen Isak, som bevis på tro. Inför bar mitzvan kämpar Sam med denna hemska urscen. Gud kallar och Abraham svarar "hineni" – "Här är jag".
Den judiska kulturens kärna är inte lätt att nagla fast, och Safran Foer har inga ambitioner i den vägen, men dialogen med Gud och världen är alltid central – ingen blind tro utan frågorna, tvivlet, paradoxen. Varhelst två judar möts finns det tre uppfattningar, lyder en talande judisk vits.

"Vi är ingen religiös familj", dundrar Jacobs pappa Irv till rabbinen, när gammelfarfar har dött. "Och vår hållning är ett val. Inte slapphet, assimilation eller tröghet."
"Det respekterar jag", säger rabbinen.
"Vi är lika goda som alla andra judar!"
"Ni är säkert bättre än de flesta."

Irv inser buttert att rabbinen är "killen som verkligen inte kan ta en förolämpning". Och sedan följer en passage som vi känner igen från Torgny Lindgrens milda gycklande med den stålhårda ateismen: "När Deborah började få värkar hade Irv bett till ingen att hon och barnet skulle klara sig. När Jacob föddes hade han bett till ingen att hans son skulle överleva honom länge."

Att judiskheten skiftar som mänskligheten gestaltas också när de stöddiga släktingarna från Israel dimper ner, och Jacob behöver all sin ironi för att värja sig mot allt: blodsband, staten Israels politik, Jerusalems betydelse, den bullriga chauvinismen och denna vulgära ... värme.

För att ställa frågan om judiskheten – och människan – på spel, låter Jonathan Safran Foer Guds straffdom drabba hela Mellanöstern i form av en apokalyptisk jordbävning. Det är kännetecknande att både judar, muslimer och kristna inte kan enas om återuppbyggnaden, ens inbördes. När Vatikanen vill bygga upp Uppståndelsekyrkan i Jerusalem säger ortodoxernas metropolit att det skall vi allt bli två om.
Boom shakalaka!