I Danmark blev genomslaget enormt och flera stora tidningar hyllade Ahmad Mahmoud som en modig sanningssägare. Jyllands-Posten skrev att han var en ”viktig röst från ghettovärlden” och Weekendavisen slog fast att han skrivit en bok som var ”välgörande och viktig”, bara för att nämna två exempel.
Det är svårt att se att den här boken skulle kunna få samma genklang här i Sverige. Det finns fortfarande stora skillnader mellan tonen i den svenska och den danska debatten. Det räcker att peka på användningen av ordet ghetto för att förstå.
Hedersvåld och förtryck
Ahmad Mahmouds självbiografiska uppväxtskildring, som på danska hette Sort land, Svart land, har på svenska fått den betydligt beskedligare titeln Om att överleva – ett vittnesmål om hedersvåld och förtryck.
Det är en mörk och skrämmande skildring av en familj och en släkt där våld och kontroll regerar. Ahmad Mahmouds pappa är en arbetslös och kedjerökande patriark som aldrig missar en chans att ta ut sin egen frustration på sin omgivning. Han slår, bråkar och skäller. Ahmad Mahmouds bröder är inte bättre. Dag ut och dag in måste de bevisa sin manlighet på det mest banala sätt – med musklerna.
Själv är författaren en outsider i denna machovärld. Han vill hellre se på film och spela tevespel än att dra runt i bostadsområdet och tuffa sig. Han håller sig hellre i köket bland kvinnorna än i vardagsrummet med männen. Han degraderas därför till springpojke och mobbas av sin egen familj: ”ditt feta svin”, ”din hund”, ”ditt fläskberg”.
Jag läser med en klump i magen. Det är svårt att inte beröras av Ahmad Mahmouds berättelse om en familj i fullständigt sönderfall, en familj som krampaktigt håller sig fast vid det enda som finns kvar – en sorglig föreställning om heder.
Som ett personligt vittnesmål är det här en stark text som berör – även om den inte imponerar stilistiskt.
Rasism föder självförakt
Men framför allt är Ahmad Mahmouds uppväxtskildring ett talande exempel på hur segregation, diskriminering och rasism alltid föder självförakt. Ahmad Mahmoud nöjer sig nämligen inte bara med att berätta sin historia, nej, han har även bestämt sig för att tolka den. Och här blir hans bok problematisk. I sitt desperata förakt för sin egen uppväxt och sin familjs tillkortakommanden har han svalt den danska debattens mest fördomsfulla bildspråk. Han beskriver förorten där han växt upp som ett parallellsamhälle, präglat av en distinkt kultur som premierar slöhet, bidragsfusk och hedersförtryck. Enligt Ahmad Mahmoud har invandrarna i ”ghettot” bara sig själva att skylla – åtminstone de som, enligt Ahmad Mahmoud, vägrar att lämna sin föråldrade kultur och bli riktiga danskar.
Därmed förvandlas detta viktiga vittnesmål till något annat än en berättelse om en palestinsk flyktingfamilj i upplösning. Den blir istället ett litet propagandastycke för den nyfascistiska föreställningen om människor som bärare av olika distinkta och oförenliga kulturer. Det är oturligt. För vi behöver en betydligt bättre diskussion om marginalisering, diskriminering och våld än så.
