Låtordningen visar sig till stora delar bli annorlunda när Bruce Springsteen och bandet strax efter klockan 20 kliver in på scen och efter några inledande välkomsthälsningar drar igång med Mary's place och den för dagen väldigt passande frasen "let it rain, let it rain, let it rain ...".
För publiken ser till en början både blöt och blåfrusen ut när Springsteen i påföljande Out in the street ger sig ut på sin första handtryckartur längs scenkanten och därefter låter Patti Scialfa, Little Steven, Nils Lofgren och violinisten Soozie Tyrell hjälpa till med sången. Först när Max Weinberg får trumma loss i My love will not let you down och No surrender sprider sig värmen från scenen, ner på innerplan och vidare upp på läktarna.
Tyvärr dör lite av den nyfunna glöden i rätt bökiga Candy's room men The River-trion Sherry darling, You can look (but you better not touch) och Two hearts får tillsammans med Jake Clemons smittande saxofon på nytt armarna att vifta i luften. Och Independence day, The price you pay och titelspåret från samma album är riktigt, riktigt fina alla tre. Precis som Racing in the street, en låt som jag aldrig sett Springsteen misslyckas med på Ullevi.
Då var gårdagens konsert ändå hans tionde spelning på Ullevi. Med tanke på att de flesta av dem varit helt utsålda betyder det att Bruce Springsteen uppträtt inför fler än 600 000 människor på Göteborgs ålderstigna paradarena. Efter konserten i juli kommer den siffran att ha närmat sig 700 000 (!) personer. Även om det säkert är tusentals i publiken som har återvänt och besökt arenan varje gång Springsteen varit här (1985, 2003, 2008, 2012, 2016) svindlar ändå tanken på hur många människor i den här staden som han faktiskt har lyckats nå och beröra.
Främst tack vare sin musik, såklart, men jag undrar om det inte också har skett och fortsätter att ske lika mycket genom den värme, kärlek och älskvärdhet som genomsyrar Springsteen och hans frustande band. Deras ärliga, uppriktiga ambition tycks vara att få bjuda Göteborgspubliken på ännu en spektakulär show, år efter år, turné efter turné, och för att nå dit kämpar de oförtrutet och tappert som vore de isländska fotbollsspelare.
När detta skrivs har Bruce Springsteen raggarrockat sig igenom Working on the highway och I’m a rocker, drivit kylan på flykten och fått regnet att sluta falla. Han har tryckt fler händer än en amerikansk presidentkandidat och frälst publiken med extranummer som Born in the USA, Ramrod, Dancing in the dark, Tenth Avenue freeze-out och Isley Brothers gamla soulpärla Shout. Och golvat människor med sin röst, herregud, hur kan han hålla den i sådan galen trim?
Men det som snurrar i min skalle och vägrar tystna är helt andra saker. Det är Roy Bittans magnifika pianospel i Racing in the street och Patti Scialfas vackra bidrag i Tougher than the rest. Det är Jake Clemons makalösa saxofon i Jungleland, Nils Lofgrens bräkande i Darlington county och publikens evighetslånga allsång i Badlands. Alla hjälpte till. Alla levererade.
Måndagens konsert på Ullevi var nämligen en klockren lagseger. Av publiken, av bandet och såklart av Bruce Springsteen, New Jerseys egen Lars Lagerbäck.