Presidentialisering - att regeringschefer i parlamentariska statsskick tenderar att samla på sig personlig makt - är något som diskuteras i många länder, i Sverige inte minst under Göran Perssons regeringstid. I Statsministern gör Olof Ruin, professor emeritus i statskunskap, en genomgång av hur sex av Sveriges statsministrar under lika många decennier hanterat sina ämbeten med denna utveckling i bakhuvudet.
Att statsministrarna verkligen blivit allt mer centrala beskrivs talande av hur deras kanslier förändrats: under Erlanders första tio år bestod det av en vaktmästare, ett skrivbiträde och Olof Palme, medan Persson lämnade efter sig en nära hundrahövdad stab.
Ruin presenterar inga nyheter i sin detaljerade skildring av den politiska närhistorien utan gör mer en sammanfattning av kända fakta med fokus på förändringar av regerandets organisatoriska sidor. Han ser neutralt och smått fatalistiskt på dessa förändringar, som ofrånkomliga följder av vad som hänt i omgivningen: den ökade arbetsbördan, främst inom utrikespolitiken, medias större roll och behov av att hänga upp politiken på personer, men också av den svenska författningen där statsministern ges makt att i stort sett själv utforma regeringen och dess arbetsformer.
Ruins tekniska historik berör dock inte sambandet mellan presidentialiseringen och de allmänna förändringar som skett av politiken, både till innehåll och form. Hur den makttunga toppen motsvaras av en kraftig minskning av aktivitet och antal folkvalda i basen. Hur privatiseringar och marknadsstyrning avpolitiserat politiken och gjort det naturligt för ledande partiföreträdare att röra sig friktionsfritt mellan politik och näringsliv. Allt sådant som bidragit till att förstärka avståndet mellan makt och medborgare och som övertygat allt fler om att politik är något för dem "där uppe" och inte ett redskap för folklig makt.
