Ola Larsmo: Djävulssonaten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ibland flimrar de förbi, suddiga 30-talsbilder av vitmössade studenter som fackeltågar mot "judeimporten". Denna våg av antisemitism startade med Bollhusmötet i Uppsala 1939, ett studentkårsmöte som efter hård debatt uttalade sig mot att rädda ett fåtal judiska läkare undan nazismens terror.

Ola Larsmos bok Djävulssonaten visar att mötet inte var isolerat utan en del av en lyckad nazistisk kampanj där flera studentkårer, läkar- och företagarförbund slöt upp. Den officiella flyktingpolitiken skulle förbli tyskanpassad och skakades först 1942 när judar massdeporterades från Norge och - kanske viktigare - herrefolksdrömmen frös sönder vid Stalingrad. Dock kunde man så sent som 17 december, samma dag som de allierade första gången fördömde folkmordet, i denna tidning läsa att det skulle "bli ett stort och allvarligt problem om vi nu skulle ta emot massor av polska judar".

ANNONS

Central i skildringen är ledningen för föreningen Heimdal. De låg bakom mötets uttalande och boken följer deras vidare öden. När Bollhusdebatten sjunkit in i krigsdimmorna fann de 1940, genom pamfletten En svensk linje, vägen tillbaka till det högerparti de tidigare brutit med. Långt ifrån att göra upp med rasismen talade skriften om Norden som "Sveriges naturliga livsrum" och mot judiska flyktingar. Ändå blir gruppen rumsren och går mot en ljusnande framtid. I tidskriften med samma namn, där Carl Bildt var redaktör på 70-talet, prisas skriften ännu.

För att påminna om vad debatten handlade om följer Larsmo en avvisad norsk flykting genom Auschwitz helvete, men han nöjer sig dock inte med att skriva historia. En viktig del av boken är parallellerna till dagens flyktingdebatt där han ofint ställer aktuella politikergrodor om kosovoalbaner och romer bredvid 30-talsuttalanden om judiska flyktingar.

Byt 30-talets "ras" och "judar" mot "kultur" och "muslimer" och argumentationen är sig obehagligt lik.

ANNONS