Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Ola Holmgren | Peter Weiss i transit

Ett storverk om en av de största. Tomas Forser har läst Ola Holmgrens inträngande studie av Peter Weiss tidiga verk, Peter Weiss i transit.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BIOGRAFI

BIOGRAFI

Ola Holmgren

Peter Weiss i transit

Carlsson

Där sitter en kritiker på en halvt avsågad pinne.

Jag har läst en 500-sidig bok om ett av den tyskspråkiga efterkrigslitteraturens främsta konst- och författarskap. Det som inleddes i 30-talets Tyskland med ett måleri som brändes upp av ynglingens moder (rädd för gränskontrollens synpunkter på Entartete Kunst) för att sedan arta sig till exilavantgardism i Sverige. Från 1965 var hans verk en världsomfattande angelägenhet för dem i fronten för teaterns och litteraturens international. Författarens språk var då åter tyska, avprogrammerat och användbart på nytt.

DET HANDLAR OM Peter Weiss och om Ola Holmgrens bok om Weiss kamp för sitt konstnärskap. En kamp som gällde språkerövring, främlingskap och familjeförtryck. Psykoanalytiska insikter förband han med 20-talets aldrig avslutade estetiska revolt. Den som André Breton och surrealismen stod för.

I exilens Sverige kunde Weiss anknyta till ett fåtal. Bland dem Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist. Senare hörde konstnärer som Helga Henschen och Gunilla Palmstierna till kamratkretsen – och mer än så och fler än de.

OLA HOLMGRENS TITEL I transit lockar med ett före och ett efter passagen. Undertiteln informerar om vad som föregått och vad som väntade: Från fängslande modersmål till frigörande författarskap. Det är till stora delar om ”övergångsspråket” som studien handlar.

I den utsträckning boken är en biografi är det en skrift om ett författarliv, från dess mödosamma första steg på svenska mot ihärdiga närmanden till och bryska avvisanden av förlagen till ojämförliga och slutliga framgångar i Tyskland. På det följde utgivningar på svenska i översättningar av Ulrika Wallenström. Där sätter Holmgren punkt.

Transitspråket hade gjort sin psykologiskt och estetiskt genomgripande tjänst. De kommande årens internationella succéer tar bara indirekt plats i den här skärseldstudien.

DEN PSYKOLOGISKA ANKLAGELSEAKTEN mot modern (och modersmålet) formulerad i konst och prosa pågick med oförminskad kraft ända till dess boken Abschied von den Eltern (1961) gavs ut efter föräldrarnas död.

Det redan författade avskedet hade tagits tio år tidigare i det som kallas urtexten. 144 maskinskrivna sidor, intressant nog skrivna på svenska. Nu omarbetade Weiss framställningen till tyska. I Palmstierna-Weiss minnesbok står det att den är ”obligatorisk i de tyska skolorna som ett exempel på en ren tyska som inte varit influerad av den nazistiska genomförda språkförstörelsen”.

Här kan vi tala om Game over i Peter Weiss motståndskamp. Han vann och Holmgren sätter på goda grunder punkt före genombrottet med pjäsen Marat/Sade 1966. Romanen eller bygget Motståndets estetik från 1975-81 förekommer i boken mest som en konsekvens av Weiss egen författar- och livskamp och som en segersymbol.

Ola Holmgrens studie är gjord med vad jag kan se största tänkbara kännedom om Weiss författarskap. Det är ett akademiskt arbete av en emeriterad professor och som sådant sätter det såväl textanalytiska som djuppsykologiska teorier i bruk på övertygande vis. Holmgren klargör i sitt arbete om detta raffinerade författarskap det som förläggare och offentlighet inte förmådde hantera.

Gerhard Bonnier refuserade till exempel manuset Situationen 1957 med formuleringen: ”Herr Weiss, vi ger inte ut pornografi”.

DET SKALL SÄGAS att den omfångsrika framställningen av och till redovisar Weiss prosa onödigt utförligt och med många blockcitat för att i andra partier i stället bli alltför inomvetenskapligt bortvänd. Jag tycker mig se dem framför mig. En gles mastergrupp på ett högre seminarium som mödosamt söker ta till sig Holmgrens text om Weiss prosastrategier. Till exempel när mentorn inte utan viss ansträngning försöker argumentera för det tillämpbara i Angelika Corbineau-Hoffmanns strukturmodell om distinktionen mellan Berättelse och Beskrivning.

Invändningar av det slaget överskuggar inte betydelsen av detta monografiska arbete.

Ingen framtida forskning som vill förstå Weiss författar- och konstnärskap kommer förbi Holmgrens studie. Men inte många kommer heller att ta sig igenom den helt utan utmattningssymtom. Den är en ansträngande läsning.

”Komplicerat, eller hur?” slänger författaren till sina läsare efter ett svårforcerat stycke. Ja, av och till är det komplicerat och måste så vara.

Däremellan och oftare guidas man på intressant och givande vis såväl i författarskapets undermedvetna som i dess bygge av murar och hinder. Sådana som läsaren måste riva eller ta sig över om hen vill göra Weiss arbete rättvisa.

Motståndets estetik blir i Weiss författarskap till sist också motståndets politik. Ola Holmgrens arbete ställer läsaren inför frågor om ett klimat som också handlar om den samtida litteraturkulturen. Den där det offentliga samtalet allt som ofta degraderas till publikt skvaller.