Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nya perspektiv på mediedrevets olika funktioner

Mänskligt att döma måste vi alltid fördöma drevet, men i demokratins namn tolerera det, skriver Ulrika Knutson som läst en ny antologi i ämnet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Antologi
Paul Frigyes (red.)
Skampåle. Tio essäer om mediedrev
Timbro förlag

Drevet går, ministrarna hoppar av. Just nu vädras i luften; skulle det löna sig att sätta fart på försvarsminister Hultkvist? Själv häst- och hundman fnyser han åt pressens rackor. Han verkar inte ens rädd. Vi får väl se.

På sistone har forskarna intresserat sig för drevet som fenomen. Scandalous! hette en bok redigerad av Sigurd Allern och Ester Pollack vid Stockholms Universitet.

De visade att personrelaterade politiska skandaler ökat. Problemet, menar forskarna, är att triviala förseelser i det privata dominerar – och kvinnor drabbas extra hårt. Att medierna avsätter folkvalda representanter innan väljarna sagt sitt är dessutom demokratiskt tveksamt.

Lundaforskaren Mia-Marie Hammarlins bok I stormens öga  tog sig an drevets mänskliga aspekter. Hennes djupintervjuer med drevoffer var skakande.

En anonym informant ligger och kräks i badrummet. Alla drabbade hade starka känslor av självförakt, sorg, ångest, rädsla, vrede och skam. Offret kände sig avhumaniserad, berövad sin mänsklighet. "Blev ett ting".

Den här forskningen hänvisar man till i en ny rapport i ämnet, från Timbro. Skampåle, en antologi med Paul Frigyes som redaktör. Författarna är både forskare och reportrar, och alla har ansträngt sig för att skriva tillgängligt. 

Alla målar drevets struktur; att alla medier jagar efter samma hare, känner blodsmak och inte ger sig förrän villebrådet ligger. Fredrik Nejman, tidigare Expressen och Aftonbladets Oisín Cantwell erkänner klädsamt några övertramp.

Originellast är etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons text Synden, offret och försoningen, där hon med hjälp av Jesaja och Nya Testamentet och en knippe franska filosofer speglar mediedrevets urgamla drag av kollektiv renings- och offerrit. Och försoningen i tv-soffan efteråt är lika viktig som själva drevet.Extra spännande är att hon inte enbart skyller på journalisterna. Syndabockar fyller en funktion, och makthavarna ska granskas, menar hon. Men alla bär sin del av ansvaret för hur blodig jakten blir. I riten deltar vi allihop: offer, reportrar, statister och publik.

Jack Werner gör en kompetent genomgång av hur sociala medier i mycket tagit över traditionella mediers drev, och att offren på sociala medier i hög utsträckning utgörs av vanligt folk, särskilt ungdomar.

Under rubriken När drevet inte går vänder Ann Engkvist på perspektivet och skildrar i reportageform hur tystnaden sprider sig i byarna, i takt med att tidningar dör och lokalreportrar försvinner. Det är dyster läsning.

Nästan alla artikelförfattare sätter likhet mellan mediedrev och häxjakt, men Per Svensson skiljer fenomenen åt. Under häxjakten pekas en oskyldig individ, eller grupp, ut som femtekolonnare, som ett hot mot majoriteten. Detta gällde Europas judar under skilda epoker, och häxprocessernas kvinnor och män. Vid ett drev däremot anklagas någon, oftast en makthavare, för att ha brutit mot regler de själva en gång bejakat.

Per Svensson distinktion är viktig. Jag vill lägga till att mediedrevet nästan alltid är beroende av insider-hjälp. Mona Sahlins två tidiga fall hjälptes på traven av LO, som inte gillade henne. Kulan som sårade Håkan Juholt kom inifrån VU, knappast från medierna.

Mänskligt att döma måste vi alltid fördöma drevet, men i demokratins namn tolera det. Vem skulle annars någonsin lämna sin post? Vi kan påminna oss hur skymningen föll i Ungern och Polen. Någon pekade finger mot mediedreven, att pressen gick för hårt åt politiken. Det gör man inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det regeringen själv som bestämmer när drevet ska gå, och mot vem.