Om jag någonsin får en katt ska den sannerligen heta Tant Britta. Det är helt suveränt namn på en helt suverän katt, såväl i betydelsen självständig som överlägsen. Det är Christina Lindström och Kajsa Lind som i ord och bild berättar om denna lika irriterande som attraherande, surt blängande katta i Leo och katten som sprang bort (B Wahlströms).
Fast huvudperson är väl egentligen lille Leo, som bor granne med Tant Britta och längtar efter ett eget djur. Leo och hans pappa får ofta nådebevis av kattgrannen som tillåter dem att klappa henne och ge henne grädde, och Leo mår förstås väldigt dåligt när hon springer bort.
Naturligtvis slutar det hela lyckligt. Tant Britta har bara släntrat in i en skola och fått chips av eleverna.
Leo och katten som sprang bort hör till serien Kodknäckarna, för barn som precis lärt sig läsa. Det är inte någon lätt genre att skriva i; författaren måste skapa en fängslande berättelse utan alltför komplicerade eller långa meningar. Det blir ofta tråkigt, instrumentellt. Men det här är en rent förtjusande innehållsrik och charmig bok, full av träffsäkra formuleringar.
