Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nu vill Ron Davis Alvarez ge tillbaka

Han startade en orkester för flyktingar, som nu nominerats till Faktumpriset. Själv kan han vinna ett globalt pris för lärare på en miljon dollar. El sistemas Ron Davis Alvarez har gjort en lång resa från barndomens Caracas.

Första året var Bill Clinton med och delade ut priset. Andra året var både påven och Tony Blair inblandade. I år var 20 000 nominerade till priset på en miljon dollar, Global teacher prize, som delas ut av Varkey Foundation. Nu återstår 50 ­finalister.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En av dem står just den här dagen i Betlehemsskyrkan i Göteborg och betraktar sin orkester.

– Var inte rädda. Var inte nervösa. Vi måste dela den goda känslan.

Ron Davis Alvarez fyller 31 år senare den här veckan, det är ännu bara måndag. Framför honom samlar sig ungdomarna med sina instrument, inlånade, skänkta. Ungdomar med ett nyväckt självförtroende och kanske också en gnutta mer hopp om framtiden. Ron har satt instrument i händerna på dem, han har lärt dem att alla kan spela, han har gett dem en anledning att tre gånger varje vecka ta sig till repetitionen från sina tillfälliga boenden i Göteborg, dit de kommit från Syrien, Afghan­i­stan, Albanien, Somalia och Eritrea.

Orkestern heter El sistema Sweden Dream Orchestra.

Nu sitter de här och ser skräckslaget förväntansfulla ut, för Vägus, Västra Götalands ungdomssymfoniker väller in i salen. De är många och de är duktiga och de är ordentligt drillade. Men nya kontakter är en del av Rons idé. Nya vänner, inte bara musikalisk inspiration.

En stund senare har de unga musikerna från de två orkestrarna placerat sig sida vid sida, de spelar och tittar varandra i ögonen eftersom han har bett dem. På notstället står Inuk’s ­coming of Age Theme, ett vackert stycke som funkar även för nybörjaren. Enkelt? Tvärtom. Ron Davis ­Alvarez berömmer, men vill ha ut mer och förklarar på en engelska doppad i hans venezuelanska melodi.

– Den här musiken behöver kännas som en blomma. Först får den liv, sedan dör den.

Han formar händerna till en knut, vecklar sedan långsamt ut fingrarna och drar ihop dem igen.

– Det är lätt musik. Men det är inte lätt att spela så att man förstår den känslan.

Integrera nyanlända

Tanken på att starta en orkester för nyanlända väcktes redan förra hösten, då han kom hit för att ­arbeta som konstnärlig ledare för El sistema Sverige, med basen i Göteborg. Centralstationen var fylld av flyktingar, blickarna matta av rädsla och trötthet, och av alla dem som ville hjälpa, folk som delade ut bananer, varma filtar, vattenflaskor.

Med El sistemas grundidé i ryggen ville han fånga upp och inspirera dessa unga människor och hjälpa dem integreras i det svenska samhället. Han drog igång och fick bra respons från Vättleskolan och flyktingförläggningen i Frillesås. Mellan de första repetitionerna i maj förra året, dit det kom 13 elever, och den första konserten gick det bara två veckor. Orkestern har växt till det dubbla, och växer. Instrument har lånats in av vänner och bekanta, kommunen har hjälpt till. Projektet börjar också höra tala om sig utomlands: Grekland vill veta hur han gjort, Tyskland, Italien.

– Det är det som är idén, vi vill att andra ska ta detta, genomföra samma sak.  Tänk på det, de här unga killarna, de hör av sig till mig nu och frågar ”Ron, vad tycker du om det här Sibelius­stycket?”.

Fast den här våren saknas en elev i orkestern. 17-åriga Malvin Lala från Albanien fick inte stanna. Den sista repetitionen i november grät Ron Davis Alvarez, trots att han vet att inget går att ta för givet för de här unga människorna. Nu undervisar han i stället Malvin över Skype. Kvar i orkestern finns tvillingbrorsan.

Ron tar fram mobilen och visar ett klipp, Malvin spelar, blicken mot kameran.

– Jag är så stolt över honom.

– Det är inget krig i Albanien men det är mycket som är svårt. Jag sa till honom när han åkte att han skulle fortsätta studera, vad som helst. Men han hade svårt med vanliga skolan. Musiken var det första han varit bra på, att spela violin. Om jag kan i framtiden ska jag ge honom jobb som lärare hos oss. Det är så mycket som fungerar så; människor behöver ges möjligheter. Om man ger dem möjligheten, vägen fram, så kommer de alltid att ge tillbaka. Jag har fått så mycket själv. Mitt sätt att vara tacksam är att ge tillbaka.

Tre mammor

Ron Davis Alvarez första musikaliska minne var att se unga violinister gå över gatan mot El sistemas musikskola, núcleon, mitt emot mormors hus i favelan. Hon hade en enkel kiosk där hon sålde godis till musikeleverna, ”väldigt provisoriskt, hon öppnade ett av sina fönster och sålde därifrån”. Ron hjälpte henne, han såg allt och hörde ljuden inifrån skolan.

Han föddes i Caracas, Venezuela. Omständigheterna var enkla, ibland farliga, men mamma försökte skapa bättre förutsättningar för Ron och hans bror. Pappa fanns inte med i bilden. Tryggheten var kvinnorna: mamma, moster och mormor. Han kallar dem för sina tre mammor.

– Före El sistema levde vi ett ganska hårt liv, i ett område där vi inte hade så mycket att leva av. Min morbror försvann, vi vet inte vart. Vi ­flyttade mycket, till slut till lite lugnare områden.

– På helgerna följde vi med mamma när hon jobbade som clown på privata fester, jag och min bror var de minsta clownerna. Ibland sålde vi filmer ute på gatorna och det hände att jag skämdes, jag ville inte att mina skolkamrater skulle se att jag jobbade. Det var tufft men samtidig roligt, min mamma försökte alltid att skapa magi. Hon vände alltid saker till det positiva.

Ron skrattar och berättar:

– Jag älskade julen, och jag längtade efter en julgran eftersom jag hade sett det på tv. Men vi hade inte råd, i stället skapade mamma en gran av pappersbitar som vi målade och satte upp på väggen. Den satt där i tre år sedan.

–  I dag är hon så stolt över mig. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att jag skulle spela för drottningen, eller sitta vid ett middagsbord med Ban Ki-moon. Hon säger till mig att fortsätta utvecklas, men att aldrig glömma varifrån jag kommer.

Förändrade livet

El sistema grundades med bara elva studenter i ett garage i Caracas 1975 av ekonomen och musikern José Antonio Abreu, i dag 77 år gammal.

Hans idé om att låta unga fattiga i Venezuela få musikundervisning – och därmed ett meningsfullt, inkluderande sammanhang och ansvar – har i dag nått närmare en miljon unga i hemlandet, det har växt till en naturlig del av vardagen, på samma sätt som att det finns en polisstation i en stad, finns det också en núcleo. Verksamheten, vars mål är att använda musiken som ett socialt redskap, finns numera i ytterligare drygt 65 länder runt om i världen. 

Dagen som på allvar skulle förändra Ron Davis Alvarez liv var då han, tio år gammal, klev in till sin första repetition på núcleon mitt emot mormors hus.

– Det var helt underbart. Efter det har jag insett hur viktig första lektionen är. Om du lyckas med den, så kommer eleverna tillbaka. Det säger jag till mina kollegor i dag: Din första lektion är ett unikt tillfälle, det är då du kan visa hur de kan älska musik. Det är din stund, och det är deras stund, så den måste man ta hand om.

Det dröjde inte länge förrän han gick från elev till ansvarig. Vid 14 betalade El Sistema hans resor till núcleon mot att han hjälpte till vid lektionerna och ansvarade för förskoleeleverna. Vid 16 började han dirigera en av orkestrarna och vid 17 fick han ta över ansvaret för hela skolan, som växte, och ytterligare en tid senare var Ron Davis Alvarez ansvarig för två skolor. Dessutom studerade han musik på universitetet.

– Skolan växte, jag lärde mig nya saker hela tiden. Klockan stod på 03.45, jag gick upp, åkte till universitetet, sedan till en orkester jag spelade i, sedan till núcleon fram till kvällen. Fyra timmars sömn fick räcka. Det var en stor möjlighet för mig.

Stödet från Maestro Abreu var hela tiden starkt, han mindes alltid Rons namn och kom till repetitionerna då och då.

Vad var det viktigaste han skickade med dig?

– Abreu säger alltid: ”Ron, fokusera på barnet, aldrig på den vuxne. Vuxna betyder alltid problem, men barnet kommer att ge dig energin att fortsätta hjälpa dem.” Jag har lärt mig av honom att om man gör något som är bra, så kommer det att växa, multipliceras. Växer det inte, ja, då är det heller inte något bra.

Tvekade inför framtiden

I elva år var musiken allt, men när han var 21 var han nära att sluta spela. Han tyckte helt enkelt inte att han var tillräckligt säker musikaliskt. Han pekar på örat. Skakar på huvudet.

– Förstår du, jag kunde inte höra om det var ett a. Mina medstudenter hörde det så lätt.

De blev en tuff tid. Vändpunkten kom, kanske lite oväntat, att handla om Rainer Maria Rilke.

– Jag frågade en av mina lärare om jag dög för detta eller inte, jag bad om ett ärligt svar för jag ville verkligen veta.  ”Ett ögonblick”, sa han och gick och hämtade en liten bok. ”Detta är dagens lektion”.

I handen hade Ron Brev till en ung poet av Rilke.

– I boken frågar han sig om han är bra på att skriva. Jag förstod att min lärare inte skulle svara på min fråga, men han sa ”Jag är här för att stötta dig.” Jag tror att den jag är i dag, är ett resultat av de lärare jag haft. Riktigt bra lärare.

Till Grönland och Sverige

Som en fisk i vattnet. Så känner han sig när han är mitt i sitt arbete. Och något händer med honom när han ställer sig framför sin orkester, han ser fokuserad ut, blicken skärps och kroppen verkar på något kopplas upp mot musiken.

Nu har det gått tio år sedan den där tveksamhetens dagar som 21-åring. Det första stora upp­draget för El Sistema utanför Venezuela blev Grönland, dit han kom först för tre månader men blev kvar i tre år och byggde upp en verksamhet med barnhemsbarn och ungdomar från de små samhällena runt om på ön.

– Jag pratade inte engelska, inte danska, jag visste bara att det var en stor ö med is uppe i norr. Det var första gången jag såg snö.

Först eleverna i Venezuela, sedan de på Grönland och nu Dream ­Orchestra. Hur börjar man med helt nya elever?

– Jag försöker alltid skapa rutinerna först. När ska vi börja, när ska vi sluta. Långa toner, korta toner. Det är lite tidsödande i början men mycket är vunnet framåt när det sitter. Sedan börjar jag alltid med att vi tidig ska spela något. Man behöver inte ens ha fingrar på strängarna och man kan låta någon annan spela melodin, men alla som är med får känna hur det är att vara med och skapa.

Hela ditt liv praktiskt taget har du ingått i El sistemas verksamhet. Kommer det alltid att vara så tror du?

– Ja. Jag kan inte lämna El sistema. Jag brukar säga att El sistema egentligen bara är en ursäkt för att hjälpa. Det är en del av min identitet.

Men finns en privat Ron och en lärar-Ron?

– Nej, det är samma. Jag växte upp i detta, det ändrade mitt liv, jag kan inte separera mig till en privat sida och en El sistema-sida. Det är så här jag vill ha det. Jag har ändrats genom livet, jag har ändrat sätt att tala, sättet att hjälpa. Jag har fått så mycket i min uppväxt så jag vill ge tillbaka.

Håller tummarna

Kärleken kom in i hans liv lite oväntat. Dubraska Falcon intervjuade honom för den största tidningen i Caracas 2012. Trots att hon dubbelkollat stavningen av hans namn, blev det ändå fel.

– På första sidan i största tidningen. Men hon fick också fel besked när hon ringde och kollade mitt namn. Artikeln blev i alla fall så bra att Abreu anställde henne. Hon följde bland annat Gustavo Dudamel i hans arbete. När hon var med vid en pressträff i Caracas ett år senare och journalisterna började ställa personliga frågor till mig avbröt hon och bad dem fokusera på det professionella. Det var då jag verkligen kände att hon är speciell.

Fast helt lätt gick det ju inte.

– Jag försökte få med henne på en kaffe, jag som inte ens dricker kaffe. Jag fick nej i tre månader, till slut la jag en lapp till henne och skrev att ”du och jag äter middag klockan fem på den här restaurangen”. Hon ringde och sa att hon inte kunde komma. Men hon kom. Vi gifte oss ett år senare.

Nu väntar han på besked från juryn för Global teacher prize, ett pris han inte hört talas om förrän folk började tipsa honom om att söka. Först var han tveksam, men i sista stund skickade han in en ansökan.

– Jag håller tummarna. När jag fick meddelandet att jag är bland de 50 kunde jag knappt tro det. Vi är två musiklärare, en körledare i Japan och jag. Men alla finalister är helt fantastiska. En har en balett i Kenya. Jag känner mig ung i sällskapet. Men samtidigt, de har valt mig bland de 50 redan.

Och om du vinner?

– Jag skrev i ansökan att jag vill använda pengarna till att skapa en stiftelse som ska stötta lärare runt om i världen. Det har varit min dröm länge. Att skapa ett team, att sprida våra redskap, dela vår kunskap.

Du gör skillnad för många redan. Vad tänker du själv kring det, har du något som inte andra har?

– Åh, det är en svår fråga. Jag har mycket energi. Jag tror på folk. Vissa säger att jag är en speciell person, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag varken känner mig över eller under andra människor, jag har lätt att komma personer nära, jag har lätt att prata med alla. Men jag är en vanlig person, kanske lite galen, på ett bra sätt. Jag är en drömmare också. Jag försöker alltid vara positiv. Ibland kallar folk mig för Duracell-kanin här.