Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nu tar Tallent ett steg fram

– Jag ville aldrig bli Elvis utan trivs med att stå lite vid sidan. Det säger Garry Tallent, 66-årig solodebutant och basist i Bruce Springsteens E Street Band.

Garry Tallent är tillbaka i Göteborg för sommarens tredje konsert. Som alltid ska han stå snett bakom Bruce Springsteen och med trummisen Max Weinberg utgöra ­motorn i The E Street Band. Vi träffas för att prata Springsteen, musikminnen och den egna solodebuten Break time.

Det är en fin skiva, varför väntade du så länge?
– E Street Band har varit min huvudsyssla och så har jag hunnit skriva åt andra, producera en del och varit nöjd med det. Jag har aldrig velat bli Elvis, i alla fall inte sedan jag fyllde elva. Jag har saknat ambitionen att ta plats längst fram. Rampljuset har skrämt mig litegrand.
Så varför nu?
– Man blir äldre och jag insåg att jag hade några sånger liggande och att tiden var den rätta. Med ­dagens teknik är det enklare, man kan spela in hemma och behöver inget stort skivbolag. Jag kommer inte sälja miljoner album, men det är heller ingenting jag strävar efter. Det är bara kul att ta en ny plats och sjunga mina egna låtar.

Det är kul att äntligen på allvar höra dig sjunga.
– Jag inser att jag inte har en jättestark röst, men det gäller många andra som ger ut skivor. Så länge man kan ge låten rättvisa och ha roligt är det okej. Jag har inget djupare budskap, om jag kan få någon glad och att vilja dansa är jag nöjd. Skivan är klassisk rock ’n’ roll inspirerad av musiken som spelades på radion när jag växte upp.
Det är en del cajun på skivan, spelades det på radion även utanför Louisiana?
– Ja, absolut. Kanske inte så mycket ”deep down delta-music” men lättare former av cajun, Frankie Ford och andra och som blandades med rockabilly, country, gospel, bluegrass, soul och blues. Den röda tråden var rock ’n’ roll. Rockmusikens första år, när allting formades, var egentligen en kort, begränsad period mellan 1955 och 1956. Min skiva har sitt ursprung i de där två åren.

Vad hände egentligen?
– Bill Haley och Elvis Presley öppnade dörren och massor av musiker var beredda att följa efter. Om du var en ung musikant från New Orleans eller Chicago hade du den lokala musiktraditionen med dig, men du var också öppen för den nya populärmusiken där allt blandades. Rörelsen kom liksom simultant över hela landet.
Det var många jazzmusiker som gick över till att spela rock?
– Sessionsmusikerna i New York och Los Angeles var jazzmusiker. När de första rock ’n’ roll-skivorna skulle spelas in hade man inte tid att ta in amatörmusiker och lära dem hur det funkade i en inspelningsstudio. Så man använde sina vanliga jazzmusiker. De kanske inte gillade musiken, men de gjorde det bra.
– I Sun-studion i Memphis resonerade man annorlunda och släppte in amatörerna från gatan och lät dem spela sin egen musik.

När började du spela?
– Alla fick chansen att spela flöjt i skolan och sedan fick jag gå över till klarinett. Ett tag spelade jag fiol, men sedan blev det tuba i skolans marschorkester. Som tur var klarade mig undan själva marscherandet, jag hade ett extrajobb i en musikaffär så på helgerna var jag där. 1959 fick jag min första gitarr i julklapp. Den var svårspelad och otymplig, men jag övade mycket.
Vad hände sedan?
– Vi flyttade till New Jersey och ungefär samtidigt kom alla de brittiska banden till USA. Innan dess visste ingen vad man egentligen skulle ha en bas till, men då blev det uppenbart. Paul McCartney spelade ju bas och plötsligt ville alla ha en basist i sitt band. Det passade mig fint, eftersom jag hade spelat tuba begrep jag snabbt basens uppgift och kunde i princip spela i vilket lokalt band jag ville.
När insåg du att du faktiskt skulle kunna bli musiker på heltid?
– Ganska tidigt, jag hade bra förebilder i min närhet. En av damerna i musikaffären där jag jobbade höll gitarrlektioner på fritiden och hade en trio, The Harmony Tones, som spelade på klubbar under helgen. Jag tyckte det verkade coolt.
– En av hennes tidigare elever, Carol McDonald, spelade gitarr i Goldie and the Gingerbreads som uppträdde på de stora klubbarna i New York och som hade turnerat med The Rolling Stones. Hon inspirerade mig verkligen, visade att det var möjligt att leva på musiken.

Hur började E Street Band?
– Jag var med 1971 och bildade det som senare skulle bli E Street Band. Det var Bruces band från dag ett, han skrev de flesta låtarna och han var den givne frontmannen. Det var uppenbart att han hade talang och dessutom var ytterst motiverad. Alla spelade i andra band parallellt, vi jobbade inte direkt med några ”vanliga” jobb utan ville spela så mycket det bara gick.
Berätta mer!
– Det var jag och Little Steven och trummisen Vinnie Lopez som spelade på barer och fester. Vi anpassade oss, ville arrangören ha ett countryband satte vi ihop ett countryband, ville de ha ett heavy metal-band eller en bröllops­orkester löste vi det också. Och så fanns The Upstage i Asbury Park, där kunde man alltid hitta någon att lira med.

Kände du att E Street Band var grejen, det av allting som skulle lyfta?
– Nja, alltså 1972 fick Bruce ett skivkontrakt, som soloartist, och vi visste inte om han skulle bli en ”folkie” och lämna bandet eller vad som skulle hända. Vi försökte bara få ihop livet från en dag till en annan och ta de chanser som kom.
Hur är känslan i dag, att ni fortfarande turnerar ihop?
– Det är ett fantastiskt band, en väloljad maskin. Jag uppskattar väldigt mycket att få spela med Max och Roy och de andra. Tiden har rusat och ibland måste vi nypa oss själva, det är coolt. Somliga dagar känner jag att bandet är större än livet, andra dagar inser jag att det faktiskt är en del mitt liv, mitt jobb.

Ni återförenades 1999 efter en tid isär, fanns det en plan för framtiden då?
– Det fanns ingen plan, det finns aldrig någon plan. Hade det inte funkat så bra som det gjorde hade det bara blivit den turnén. Men alla kände att det vi hade var speciellt. När vi var framme vid sista spelningen i New York var det starkt, då visste vi att det skulle bli en fortsättning.
Och nu, hur ser framtiden ut?
– Det finns ingen plan nu heller. Varje gång jag försöker planera någonting händer någonting annat, som med den här turnén. Just nu är det mycket med E Street Band och det är jag tacksam över. Vi ska göra den här turnén, sedan får vi se.

Turnén kallas ju för The River-tour, en del fans är besvikna över att ni inte spelar hela River-albumet i Europa så som ni gjorde i USA. Varför blev det så?
– Tanken vara att bara göra 23 datum i USA, sedan växte det och på stora arenor fungerar det inte med album-upplägget. Det är en annan publik, andra förutsättningar.
– Vi måste spela Born to run och Waiting on a sunny sunny day för att tillfredsställa de tre fjärdelar som inte är inbitna fans. Sedan förstår jag frustrationen, men vi kan inte göra alla nöjda.
– Dessutom, efter 23 kvällar satt The River-skivan riktigt säkert, och då vill vi utmana oss själva med andra låtar. Det är så vi alltid har funkat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se