Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Morrissey, f.d. sångare i The Smiths. Nu soloartist. Kollage, med bilder av: Owen Sweeney/Invision/AP och AP Photo/Robert E. Klein, File

Nu kommer Morrissey-filmen

I augusti kommer filmen om popsångaren Morrissey, men den har redan väckt kritik.

England is mine heter spelfilmen som berättar om indiepopbandet The Smiths (1982-1987) karismatiske frontfigur Steven Patrick Morrissey.  I filmen får vi följa hans tillvaro i 1970-talets Manchester, åren innan han möter gitarristen Johnny Marr som han sedan grundar The Smiths med.

Att filmatisera Morrisseys liv har dock blivit allt mer problematiskt. Det menar Rachel Aroesti, filmredaktör på brittiska tidningen The Guardian, som i artikeln "Do we really need a Morrissey biopic right now? His England is not ours" skriver att filmens upphovsmän lider av dålig tajming. 

Kontroversiell musikhjälte

Hon listar många skäl till varför sångaren har mist sin forna lyskraft. Bland annat har Morrissey blivit allt mer politiskt obekväm genom åren; sångaren har ofta haft en tendens att fälla nedsättande kommentarer om personer av annan härkomst, som när han 2010 kallade kineser för en "under-art" i samband med att missförhållanden i kinesisk djurhållning uppdagats.

Det senaste uttalandet att kritiseras var när han efter terrorattentatet i Manchester tidigare i år anklagade brittiska regeringen för att "mörka islamisk terrorism".

Ingen outsider längre

Den huvudsakliga anledningen till att Morrissey-filmen inte landar rätt tidsmässigt, enligt Aroesti, är emellertid att Morrissey har förlorat sin funktion som utomstående betraktare och underdog, i och med att världen har kommit till insikt om vilka det är som egentligen osynliggörs i kulturen. 

"Genom humor och poesi kunde Morrissey [på 80-talet] uttrycka alla mörka känslor som hans fans upplevde; hopplöshet, skam, alienering och ensamhet."

Morrisseys musik har dock alltid uteslutit människor, menar hon, i det att Morrissey är en vit man som i sin musik riktar sig till vita män. Det är inte ett problem i sig, utan problemet är snarare att hela den introverta indierock-världen är uppbyggd på samma sätt. 

Visst kunde argumentet användas mot vilken ansedd popmusiker som helst, medger Aroesti, men Morrisseys arv till musikvärlden gör det särskilt svårt att hedra just honom med en spelfilm. 

"Gitarrbaserad musik har aldrig varit särskilt mångfaldig", avrundar hon, "men under det tidiga 80-talet kickstartade Morrissey en genre som skulle bidra till att försäkra den vita mannens överhöghet i musikindustrin under decenner framöver"

Kritik från barndomsvännen

Det är inte bara The Guardians filmredaktör som tittat snett mot den kommande spelfilmen. Morrisseys barndomskamrat James Maker såg trailern när den publicerades för två veckor sedan och hade då bara negativa anmärkningar.

"Det är ingen biografi utan historisk fiktion", skriver han på sin Facebooksida [inlägget har sedan tagits bort, men refereras till i en artikel av NME]. 

Maker, som anlitades av Morrissey att dansa på The Smiths tidiga konserter, protesterar i sitt inlägg mot att Morrissey porträtteras som "en autistisk, tillbakadragen varelse" som behövde bli "fysiskt tvingad till att alls sjunga".

Han fortsätter:

"Filmens antagande att vem som helst kan bli sångare eftersom Morrissey lyckades är oärligt, och rätt förolämpande mot hans unika talang som artist."

England is mine har brittisk biopremiär 4 augusti. Den är regisserad av Mark Gill och producerad av Baldwin Li och Orian Williams; den sistnämnde har tidigare producerat den biografiska spelfilmen Control om Joy Division-sångaren Ian Curtis.

Morrissey gav 2015 ut debutromanen List of the lost, som prisbelönades - för årets sämsta sexscen.