Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nu är den Hair!

Musikalen Hair skiljer sig en del från filmen. Ingen bordsdans, ingen Central Park. Och en helt annan kille åker till Vietnam på slutet.

Det är pressvisning på Göteborgsoperan och en vecka kvar till premiär. Smakprovet ger föraningar om en föreställning med stark musik och mycket energi.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En kakofoni av rytmer och röster slår emot oss när vi smyger in i salongen. På scenen ett band och ett myller av människor i brokiga kläder som, snackar, spelar trummor, dansar streetdance eller far omkring på hoverboards, ett myller som sprider sig ut i salongen. Bakom ryggen på oss går en trio och spelar en melodislinga på melodica, gitarr och trumpet. Från taket hissas ett par graffitimålare ned och börjar spraya färg på en vägg högt ovan scengolvet.

Så tränger en karakteristisk basgång igenom sorlet, det är början på Aquarius, en av musikalens många hitlåtar.

Musikalen Hair hade premiär 1967 och sattes upp på Broadway ett år senare. Sedan dess har den spelats på otaliga scener runt om i världen, och de flesta minns nog Milos Formans filmversion från 1979. Filmen skiljer sig en hel del från originalet. I musikalen finns Claude och Sheila med i gänget från början, han är inte en cowboy från Oklahoma, hon inte någon överklassbrud. Slutet är också annorlunda och innehåller inte filmens ödesdigra förväxling. Någon bordsdans till I’ve got life blir det inte heller.

– Nej, men det blir alla möjliga andra danser, säger regissören Rikard Bergqvist efteråt när media turas om att få en kort pratstund med de medverkande.

"Jag ville göra något som ingen gjort tidigare"

Han översatte Hair för en uppsättning på Stockholms stadsteater 2011 och det är den som nu ligger till grund för hans egen version av musikalen.
– Jag ville göra något som ingen gjort tidigare, men det vill jag förstås alltid, säger han och skrattar lite.

På 70-talet försökte han sig själv på lite hippieliv, reste runt i Sydamerika och lät håret växa. Men i den här versionen av Hair finns inte mycket kvar av hippieestetik, han har försökt komma bort från nostalgin. Istället har han försökt hitta det tidlösa. På Göteborgsoperan utspelar sig musikalen i samtiden eller kanske en nära framtid. Parken där ungdomarna brukade vara har fått ge plats för en shoppinggalleria, den har de ockuperat.

Vad finns det i Hair som gör den angelägen idag?
– Det är mycket. Den handlar om ett gäng ungdomar som vägrar att delta i ett krig som inte handlar om dem (?). Och krigen finns ju fortfarande runtomkring oss, fler krig nu än på 60-talet. Drogerna är fler, fler ungdomar söker efter mening och längtar efter kärlek. Möjligen har vurmen för astrologi minskat.

Musikalen är mindre av en berättelse jämfört med filmen, den är mer en räcka låtar löst sammanfogade av en röd tråd och Rikard Bergqvist vill låta musiken ta stor plats. Hans ambition har varit att hitta unga människor till uppsättningen och repetitionerna föregicks av auditions.

– Det var en lång process, men vi har hittat riktiga guldkorn. Det bidrar också till trovärdigheten att unga spelar unga i ett visst skede i livet när man kan vara gränslös. Det blir ett särskilt uttryck, av nyfikenhet, kanske oskuldsfullhet.

Pia Ternström har precis gått ut musikalutbildningen på Högskolan för scen och musik i Göteborg och trodde inte det var sant när hon fick erbjudande om rollen som fredskämpen Sheila.
– Ibland skulle jag önska att jag själv var mer som Sheila. Hon ger inte upp när den första passionen lagt sig.

Pia Ternström har alltid gillat musiken i Hair. Särskilt Let the sunshine in som kommer i slutet.
– Den handlar om att hålla hoppet vid liv, och då känns det som om den fjärde väggen försvinner mot samhället utanför. Vi måste hålla ihop och fortsätta kämpa för det goda.