Du är den ensammaste varelsen i hela världen, den ensammaste jag känner. Kom så gör vi barn, säger Mercedes till mannen vars namn aldrig blir utsagt. Det blev inget barn. Mercedes for till Kuba och mannen gick vidare i livet. Bytte uteliggarliv mot rum hos matematikern Amazu, make till den hjärndöda Desiree, en gång framstående jurist och jazzsångerska och mannens stora ungdomskärlek. Till slut går den namnlöse och hans trumpet ut ur Johannesburg och finner någonstans i ett ödsligt landskap en förfallen husvagn.
Vem är han, denne man? Jo, jaget, huvudperson, i den sydafrikanske författaren Nthikeng Mohleles andra roman Joburg Blues, en ganska tunn bok, mycket rik på innehåll. Mannen beskriver sig som en drömmare, en medelmåtta drabbad av ödet. Ganska träffsäkert sagt och inte konstigt med en sådan övergiven barndom och 18 fängelseår. Åter i frihet blir han dessutom så när skjuten till döds av en galning. Men livet flöt på med trist jobb och med ständig längtan efter Desiree. När Mercedes och med henne musiken kom in i hans liv skulle man kunna tro att mannen såg en annan kärlek möjlig. Så blev det alltså inte.
DESSA DRAMATISKA HÄNDELSER driver berättelsen, men inne i den finns en roman som på ett mer allmänskligt plan berättar om kärlekens många ansikten. Hela tiden är också dagens och gårdagens Sydafrika närvarande. Allt finns där: såren från apartheids dagar, korruptionen, den mutbara rättvisan, klyftorna, fattigdomen, ilskan, våldet. Mannen är vägvisaren genom detta samhälle, som Mohlele skildrar med alla dess nyanser och han är rösten stigen ur en människan inre och ur önskan att finna en mening med livet. Konstigt nog är Joburg Blues inte en svart bok, snarare lite melankolisk och här finns humor i ordval och attityder.
Vilken fröjd det måste ha varit för Jan Ristarp att översätta denna text. Mohleles språk är rikt och varierat. Likt musik, ja, likt en blues, drabbar hans meningar känslan.
