Huvudperson är fjortonåriga Rosita, och berättelsen handlar om den sköra tonårstid då man börjar frigöra sig från föräldrarna och samtidigt måste kämpa för att hävda sin egen identitet bland jämnåriga.
Rosita vill bli sångerska. Hon har två stora förebilder: Whitney Houston och sin egen farmor. Det är av farmor hon ärvt sin sångröst. Och det var farmor som sa att man aldrig kan få någonting i en knuten hand. Rositas familj tillhör resandefolket – en svensk minoritet med starka musikaliska traditioner, som bidragit till att utveckla den svenska folkmusiken, men som samtidigt under många generationer utsatts för diskriminering och övergrepp.
Att försöka övervinna den ängsliga misstron gentemot människor utanför den egna gruppen – en misstro som har präglat hennes uppväxt – blir en nästan oöverstiglig uppgift för Rosita. Särskilt när det visar sig att samma ängsliga misstro också finns i omvärlden, och i skolvärlden.
Hurtfriska, aningslöst fördomsfulla lärare och våldsamma tonårsrasister gör skolan till en otrygg plats.
Men boken om Rosita är ändå optimistisk. Full av nyanser och fina detaljer. Rosita är en flicka med stora inre resurser och en familj där det inte bara finns traumatiska minnen utan också mycket kärlek. Musik och sund ilska kan övervinna bitterhet och ängslan. Och när man till slut vågar kommunicera över alla möjliga slags gränser kan godheten segra, även om världen fortfarande är full av missförstånd och galna typer.
Jag instämmer helhjärtat i Barnjuryns motivering : ”I boken om resandetjejen Rosita finns allt: Musik och skinnskallar. Mod och spänning. Talangjakter och knivar. Det är en superviktig bok.”
