Hur gör man komedi av depression egentligen?
- När man är deprimerad är man kanske inte så upplagd för att se det från den roliga sidan, men efteråt kan man se tillbaka på hur roligt folk beter sig mot en deprimerad eller hur orimlig man blir som människa under en depression. Jag minns att en kompis hörde av sig och sa typ "det är fint väder, vi sitter i parken på en filt, kom och ät couscoussallad" och jag tog det som ett personligt påhopp och blev kränkt. Varför skulle jag äta couscous på en filt? Jag är ju deprimerad! Sen finns det bitar av depressionen som såklart inte är komiska och då låter jag dem vara allvarliga.
Det verkar vara just balansgången mellan allvar och humor som gjort föreställningen så populär?
- Jag tror att det finns ett behov av att få vara lite ledsen, men det gör inte att de roliga delarna blir mindre roliga för det. Det kan vara skönt att höra att någon som är lyckad och framgångsrik också mår skit ibland, det är okej att känna så som publik utan att man är sadist.
Får du inte ångest av att spela upp föreställningen och påminnas om din depression varje kväll?
- Nej, det är världens bästa bearbetning. Jag kommer ju må dåligt igen, jag behöver inte skämmas för det, jag är en person som lever med ångest. Den kommer alltid vara en del av mitt liv tyvärr, men det är något jag tycker är skönt att få säga om mig själv.
Men visst har vi blivit bättre på att prata om psykisk ohälsa och depression i offentligheten?
- Ja gud ja! Alla kan prata om att de går i terapi och har ångest och det skrivs hela tiden artiklar om psykisk ohälsa och om hur vanligt det är: alla svenskar mår skit, vi sover dåligt och alla unga har ätstörningar. Men det sjuka är att ingen vet vad de ska säga till varandra när de mår dåligt, vi kan inte prata med varandra om det. Där står vi helt stilla.
Du har varit i Göteborg med föreställningen innan, nu kommer du tillbaka till Stora Teatern. Hur känns det?
- Det var ett av de bästa gigen jag haft, fullsatt, helt magisk och jag var i extas efteråt. Det är alltid fantastisk kul att vara i Göteborg och jag har mina smultronställen som jag längtar tillbaka till.
Kan du dela med dig av ett?
- Hilda Nilssons ost i Saluhallen! Jag går dit och frågar efter de där ostarna som de inte kan sälja längre för de är så gamla... Det är min grej, att bjuda alla jag jobbar på en ostbuffé med riktigt gamla ostar. Det kommer lukta ost på hela Storan sen!
