Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Apan (spelad av Nina Särkimäki) har fått en större roll i nyuppsättningen av Tårtan.

Nostalgisk hyllning till älskat program

Tårtan på Göteborgs dramatiska teater är snarare en bokstavstrogen hyllning än relevant scenkonst, anser Kajsa Bergström Feiff.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Göteborgs dramatiska teater
TÅRTAN
Manus: Carl Johan De Geer
Regi: Erik Åkerlind
Scenografi: Ina Nyholm
Musik: Krister Broberg, Gunnar Källström och Evert Taube
I rollerna: Gunnar Källström, Carita Jonsson, David Sperling Bolander, Nina Särkimäki, Peter Jägbring.

Kommer ni ihåg Håkan Alexanderssons och Carl Johan De Geers Tårtan från 1972? Tre bröder lämnar sjön för att bli landkrabbor och får av en slump chansen att ta över ett litet bageri. Mjölet yr och nervösa små damer (alla damer är nervösa i Tårtan, det här var före genusglas­ögonens tid) såväl som hälsovårdsmyndigheterna förfasar sig. Den har repriserats om och om igen och är mycket rolig, ganska sorglig och otroligt ångestskapande för den som har problem med att se saker spillas ut.

Nu har Göteborgs dramatiska teater med hjälp av ett uppfräschat manus från Carl Johan De Geer, satt upp Tårtan som barnteater. Och det är mycket tydligt att alla, såväl på som bakom scenen, är vanvettigt förälskade i originalet. Spelglädjen genomsyrar den intima lilla lokalen i Stigbergsliden.

Ord för ord och gest för gest

Tyvärr är uppsättningen inte bara baserad på, utan näst intill kalkerad från tv-versionen. Ord för ord och gest för gest. Hildings lilla Hitlermustasch, Frasses löständer och Janos lösnäsa, allt är de intakt. Det går inte att värja sig mot en känsla av att målet snarare varit en nostalgisk hyllning till ett älskat barndomsminne, än samtida, relevant scenkonst för barn (eller för den delen vuxna).

Lyckligtvis har De Geer i det uppdaterade manuset utökat apans roll till att även bli berättarens, vilket utgör en av ganska få friska fläktar mitt i den – stundtals en smula dammiga – sjuttiotalskomiken. Och tur är väl det.

Originalets särskilda charm är annars just den avväpnande taffligheten och bristen på mer formellt skådespeleri. Att – om än frejdigt och kärleksfullt, försöka återskapa något som till sin själva essens känns spontant och orepeterat är tyvärr dömt att misslyckas.

Men när Nina Särkimäki som apan Saba med föreställningens enda vuxna röst placerar in berättelsen om de tre bröderna i “nittonhundratalet, på den tiden utbrändhet fortfarande kallades för nervsammanbrott”, så ges Tårtan en förvisso något kosmetisk, men trots allt välbehövlig samtida inramning.

Den stora behållningen är dock musiken. Ett antal nyskrivna sånger har fogats till Tårtans ursprungliga tårtreceptsång och hängivna De Geer-fans får avnjuta en version av den urläckra intro- sången till Privatdetektiv Kant. Men favoriten är nog den mitt i prutthumorn överraskande vackra Här sover vår apa.

När Hilding – David Sperling Bolander – för en sekund lämnar mjölet därhän för sången, så kommer gåshuden som ett brev på posten.

Och vem vet. Kanske kan Tårtan ännu en gång ge en ny generation barn en chans att upptäcka vad som en gång format deras föräldrar, även om den i sin nygamla skepnad knappast känns kapabel att i sin tur göra några varaktiga intryck på dem.