Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tomas Forser, kritiker på GP Kultur, har läst "Norsk litteraturkritikks historie 1870-2010".

Norskt storverk om litteraturkritik äntligen klart

En grupp litteraturvetare har efter flera decenniers arbete nu presterat en blytung genomgång av litteraturkritiken i Norge från 1870 till 2010. Tomas Forser är imponerad: "Något liknande har vi inte begåvats med varken i Danmark eller Sverige".

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sissel Furuseth, Jahn Holljen Thon, Eirik Vassenden (red.)

Norsk litteraturkritikks historie 1870-2010

Universitetsforlaget

Det har i decennier talats om att ett stort arbete om norsk litteraturkritiks historia varit på gång.

Kring den uppgiften samlades på 1980-talet en grupp kompetenta litteraturvetare, alltifrån den gamla skolans Edvard Beyer till en ny generations män och (några) kvinnor rustade med de senaste decenniernas nya teoretiska grepp och spett. Det svårhanterliga arbetet blev inte slutfört under Beyers liv.

Det är Sissel Furuseth, Jahn Holljen Thon och Eirik Vassenden och deras sju medarbetare som nu efter flera decennier sätter punkt för !Norsk litteraturkritikks historie 1870–2010", en i flera bemärkelser blytung bok i kvadratiskt storformat på 650 sidor. Projektet har alltså pågått under decennier.

Det handlar om det moderna genombrottets vitala nordiska epok och hur det realiserades i Norge när samhället och den offentliga lögnen skulle sättas under debatt. Det är klart att dessa skred i världsbilder och föråldrade livshållningar under det sena 1800-talet fick följdverkningar i det litterära systemet. För att bli auktoritativ tvingades kritiken att förnya sina begrepp och kvalitetsbedömningar. Samtidigt växer tidningarnas antal och litteraturkritiken får ny roll och slagkraft. Anmälningarna röjer väg för en ny allmänhet.

Det är en bragd att kritikerlaget gått i land med det här projeket. Något liknande har vi inte begåvats med varken i Danmark eller Sverige.

I det här verket återkallas resultat och ögonblicksbilder från dynamiska perioder i landets litteratur- och receptionshistoria. Det sker i historiskt löpande text men också genom att redaktörerna lagt in mindre essäer och porträtt av tongivande kritiker som exempel på brytpunkter i kritikhistorien. De blir stationer och hållplatser i framställningen där tidningsdebatter, porträtt av författare och betydelsefulla kritiker knyter ihop avsnitten eller ger dem komplement.

De tre redaktörerna har olika temperament: Sissel Furuseth är pålitlig, distinkt med bett i formuleringarna när hon så vill och behöver. Hennes feministiska orientering och kompetens är ett måste i sammanhanget. Jahn Holljen Thon är entusiastiskt "på" när det gäller de många avsnitt han svarar för och bara någon gång går han ner sig i det slags seminarieprosa som han behärskar efter många år som kritikerforskare. Eirik Vassenden är en relativt ung professor i nordisk litteratur i Bergen. Hans närhet till det litteraturvetenskapliga fältet tycks göra honom ideal i trojkan.

De och deras forskarlag är fria från pedantokratins fingerfärdighet och har stor kulturell överblick och samtidskänsla.

Här är inte plats och läsare för en mer utförlig karakteristik av de många olika positionerna och aktörerna genom årtiondena. Bara namnregistret är på tio sidor. Men nämnas måste förstås det uppseendeväckande mottagandet av Agnar Mykles "Sangen om den røde rubin "(1956) och försöken att juridiskt och moraliskt oskadliggöra författaren. Man bör också minnas Knut Hamsuns kampanj och skickliga lansering av det egna geniet som bland annat gjorde att han kunde få sin genombrottsroman "Sult" ("Svält") 1890 omnämnd, uppmärksammad och anmäld under en period av nästan fem månader. Eller den kostliga genomgången av kritikernas frasförråd, "det nynorska mennesket". En plats för nationalism men också ett verkningsfullt element i Norges kamp för självständighet. Alltför sällan uppmärksammas den historien. I Sverige har det varit fritt fram att flina åt norsk patriotism. Det är historielöst och det går inte längre, nu när Norge dominerar. Vi bör också veta att så tidigt som 1939 kunde man dikta skämtsamt om norsk litterär superkraft:

I Norge skriver nemlig alle mann

Det er verdens største litterære land

Og alle sammen syns vi at vi kan.

Ett litet stenrikt land som dock är snålt vad gäller flyktingmottagning. Det hör också till bilden, litteraturbilden. Jag saknar en genomgång av villkoren för och mottagandet av invandrarlitteraturen i landet.

De norska kultur- och litteraturtidskrifterna håller hög klass. Stora insatser på fältet för kulturtidskrifter och samhällsdebatt har litteratur- och medievetaren Helge Rønning stått för under lång tid, bl a som utgivare av Samtiden. Och jag ser att några generösa rader i historieskrivningen med rätta ägnas Kurt Aspelins betydelse som teoretiskt nyfiken introduktör på 70-talet av Norstedts Kontrakursserie. Med sina utgivningar av "Marxistiska litteraturanalyser", "Form och Struktur" och "Textens dimensioner" hade Aspelin stor betydelse också i den norska universitetsmiljön.

Men detta var på 70-talet...