Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Svetlana Aleksijevitj.

Norrman: Hur stolt kan man vara?

Hur stolt kan en kulturchef bli när en av de egna skribenterna får Nobelpriset? För det blev som så många av oss trodde och hoppades. Den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj blev årets litteraturpristagare.

Hon kom till Göteborg som fristadsförfattare 2006, en av de få som vågat framträda med eget namn. I två år var den här staden hennes bas innan hon flyttade vidare till Berlin och för fyra år sedan tillbaka till Minsk.

På GP:s kultursida har hon sedan nästan tio år skrivit hundratalet artiklar. Om Rysslands förvandling till ett nytt Sovjetunionen där oppositionella hamnar bakom galler, mördas eller försvinner spårlöst. Om ett land där folket och makthavarna lever i skilda världar. Om kriget som börjat mellan Ryssland och väst.

I sina böcker lyfter författaren fram enskilda människors röster och väver ihop dem till en drabbande och nödvändig större berättelse.

"I mina böcker berättar 'den lilla människan' om sig själv. Hon är historiens sandkorn – de som aldrig tillfrågas om något, och som försvinner spårlöst, tillsammans med sina hemligheter", berättar författaren själv.

Men sådana uppdrag är livsfarliga både i Ryssland och i Vitryssland. Minns den ryska journalisten Anna Politkovskaja, nära vän till Aleksijevitj, som blev ihjälskjuten mitt på dagen i sin egen trappuppgång. Hon är bara en av många kritiska röster som fått sätta livet till i sin jakt på sanningen och tron på ordets makt.

Här kan förhoppningsvis ett Nobelpris göra skillnad genom att sätta strålkastarljuset på ett författarskap och därigenom press på diktaturerna att låta författaren fortsätta verka i fred.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.