Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nora Flygt & Torbjörn Flygt | Spår i sanden

Torbjörn och Nora Flygt har skrivit en ungdomsbok som är bra men kunde blivit ännu bättre, skriver Eva-Lotta Hultén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ungdomsroman

Ungdomsroman

Nora Flygt & Torbjörn Flygt

Spår i sanden

Rabén& Sjögren

Ibland önskar man verkligen att böcker var bättre. Inte för att det är tråkigt att läsa dem utan för att de på något sätt förtjänar att vara det. Spår i sanden av Torbjörn Flygt och hans trettonåriga dotter Nora Flygt är en sådan bok.

Det är sommarlov i Falsterbo och sommarkompisarna Sanna, Kristian och Nelly återses efter nästan ett år. Sannas lillebror Kim hakar också på eftersom deras föräldrar antingen arbetar eller spelar golf. De tre tonåringarna och sjuåringen Kim solar på stranden och badar. Inte mycket händer och höjdpunkten varje dag är när ”Piratbåten” lägger till vid stranden och säljer glass. För att göra livet mer spännande bestämmer sig Kristian, Nelly, Sanna och Kim för att gå och bada på natten. Då ser de Piratbåten komma in i viken och från den och in på den stängselomgärdade militäranläggningen smyger ett antal människor. Vad är det som händer? Plötsligt blir det händelselösa sommarlovet fullt av gåtor som söker svar. Var kommer myntet ifrån som Kim hittat vid det uppklippta hålet i staketet? Vad döljer sig på militäranläggningen? Och varför beter sig Kristians konfirmationspräst Katja så underligt?

Spår i sanden får mig att tänka på Enid Blytons gamla äventyrsböcker, med barn som löser mysterier, men här finns ett allvar i botten och mer komplicerade karaktärsteckningar. De som framstår som skurkar visar sig (i och för sig inte helt otippat) vara hjältar och läsaren ges en glimt av ett liv långt bortom Falsterbos idyll. Samtidigt är det en hel del som slarvas bort eller blir allt för summariskt. Vad händer med det triangeldrama som seglar upp i början av boken men sedan aldrig får någon uppföljning? Varför framställs alla vuxna så fyrkantigt? Varför får jag inte komma närmare de nya tonåringar som dyker upp i slutet av boken, och visar sig vara förklaringen till alla mysterier? Det här är en bra bok men den kunde ha blivit mycket bättre.