Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ninni Holmqvist, | Precis som att börja om

Ninni Holmqvist bjuder på en klassisk romankonstruktion om hur människor dödar varandra genom vanlig småaktighet, sexuella snedsteg, nödlögner och vanligt slarv. För Lisbeth Larsson blir tidsskildringen i Precis som att börja om den stora behållningen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Ninni Holmqvist,

Precis som att börja om

Norstedts

I alla familjer finns det hemligheter. I den som Ninni Holmqvist skriver om i sin nya roman Precis som att börja om är de fler än vanligt.

Det är en omfångsrik och glest berättad roman. Långt från de komprimerade noveller som Holmqvist slog igenom med på 90-talet.

Den börjar med ett hem som städas ut. Atmosfären är tjock av outtalade känslor och spänningar mellan modern och de två döttrarna. Fadern är död och det underbara huset någonstans vid Skånes västkust ska säljas. Varför, får man reda på först femhundra sidor senare. Då är den komplicerade och, när romanen väl kommer igång alltmer spännande, familjehistorien berättad och livet kan börja om på nytt.

Det är en klassisk romankonstruktion med detektivstuk. I denna roman handlar det emellertid inte om något brutalt mördande utan de sätt vi dödar varandra på genom vanlig småaktighet, sexuella snedsteg, nödlögner och vanligt slarv. Men kanske mest genom vårt behov av att upprätthålla konventionerna och skenet utåt. I Precis som att börja om får vi följa hur den vackra ytan krackelerar inifrån. Yngsta dottern Pia-Lisa, som är huvudperson, tror sig ha växt upp i en mycket lycklig familj. Enda orosmomentet i hennes egen värld var hennes oförmåga att leka med andra barn och de saker som hon smygläste i sin storasyster Yvonnes dagbok. Och om hon själv är nästan onaturligt oskuldsfull är storasystern hennes motsats. Hon ser problem, konspirationer och dolda agendor överallt. Där storasyster är mammas flicka är lillasyster pappas. Vem som är far till den baby som deras försvunna barnflicka Ulla lämnade på deras trapp innan hon tog sitt liv är ett av de mysterier som driver romanen.

Huvudpersonens lite märkliga namn Pia-Lisa är en föräldrakompromiss, som så gott som något visar de motstridiga krafter som arbetar i denna ytligt sett harmoniska familj. Hon är också en märklig person vars tänkande och beteende ibland är svårt att följa även om hon med sitt oskuldsfulla förhållningssätt till såväl språk som människor väcker en del sympati. Hon är ytterligare en av den samtida litteraturens alltfler inom sjukvården timanställda kvinnliga vikarier som lever lågbudgetliv och drömmer om att bli konstnär. I den lilla ettan på väster i Malmö står staffliet ständigt uppställt alltmedan hon vakar på MAS. Det är slutet av 70-talet. Storasysters politiskt korrekta kollektivliv är henne vämjeligt. Hon är den nya postmoderna människan: individualist in i varje detalj, sexuellt gränsöverskridande, utan moraliska betänkligheter men mycket moralistisk.

Holmqvists tidsskildring är avgjort en av romanens stora behållningar. I närmast bitska ordalag låter hon post-generationens Pia-Lisa fnysa åt den småborgerlighet som infunnit sig hos de tidigare så upproriska och radikala 40-talisterna. Själv är hon emellertid mest förvirrad, och samtidig som oklarheterna angående hennes egen familjehistoria blir allt större inleder hon ett förhållande med en annan av sjukhusets kvinnliga timanställda. Men det som hon uppfattar som en avgörande händelse och en stor kärlek, som att börja om, visar sig också bygga på bedrägeri.

Ständigt dras mattan bort under fötterna på henne och hon svävar liksom i ett tomrum. Vem ljuger? Vem talar sanning? Vem kan man lita på? Läsaren blir till slut lika förvirrad som Pia-Lisa, som, och det är en av romanens poänger, inte är bättre än de andra. En del av hennes problem handlar om hennes egen förtegenhet och oförmåga att säga som det är. Och inte heller hon drar sig för att bedra och överge dem som står henne nära.

I slutet av romanen byter hon ut det kompromissnamn hon fått av föräldrarna mot Miranda och gör sig till namne med den rättframma unga huvudpersonen i Shakespeares Stormen. Hon börjar om på nytt, kan man säga, men de frågor som bränner i romanen handlar snarare om huruvida man egentligen kan göra det. Och om man inte alltid måste göra det. Det går inte att göra sig av med sin historia, men samtidigt måste man ständigt börja den på nytt.