Nina Hemmingsson vill inte anpassa sig till flocken

Nina Hemmingsson hade stor del i den nya serievågen i som startade i början av 2000-talet. Nu banar hon väg för de yngre, i rollen som förläggare.

–Jag hoppas de som kommer efter känner sig mindre utsatta och klarar sig från dumma frågor som jag fick. I dag är kvinnliga serietecknare i majoritet. Tjejerna regerar!

På mässan i är hon aktuell med nya boken På A svarar jag hej då, som kom för två veckor sedan. Men hon är också på plats i Göteborg som representant för Kartago som redaktör och förläggare. Ett deltidsjobb hon har haft sedan i våras.

Hur har det förändrat ditt liv?

–Det är roligt att få jobba med andra, att få gå in i andras bilder. Att ta ett steg bort från mig själv är befriande.

Två dagar i veckan åker hon in till kontoret i Bonnierhuset på Sveavägen.

–Det är viktigt att visa att man tar andras verk på allvar, man måste vara närvarande i kontakten med personerna som man har ansvar för, säger Nina Hemmingsson, som av egen erfarenhet vet hur känsligt det kan vara.

Hon har tecknat så länge hon kan minnas.

–För att det var roligt. Jag skolkade mycket och gick hem och ritade i stället och slutade gymnasiet med usla betyg.

Senare bestämde hon sig för att bli psykolog och läste upp betygen på folkhögskola. Där gick hon ut med högsta möjliga betyg.

–Jag tänkte att jag väntar med psykologin lite och går först bild-och formlinjen som fanns på folkhögskolan. Efter några veckor där kom jag fram till att det var att teckna och måla jag skulle göra resten av mitt liv.

Då var det mest stora oljemålningar och grafik hon skapade. Det var långt senare, efter att hon tagit examen vid Konstakademiet i Trondheim, som någon föreslog att serieteckning var något som skulle passa henne.

–Jag provade och förstod då att det var rätt form för mig, det var perfekt och plötsligt självklart.

Då i början på 2000-talet togs inte serietecknandet på så stort allvar och det fanns få kvinnor i genren.

–Det låter kanske skrytigt men jag var med och banade väg för den nya vågen. Det fanns ett stort sug efter kvinnliga serietecknare och jag fick massor av jobb direkt, berättar Nina Hemmingsson, som tecknade för Bang, Aftonbladet och många fler och snabbt fick en stabil plattform.

Din huvudfigur, den bredbenta kvinnan utan pupiller, var hittade du henne?

–Hon kom direkt när jag började rita serier. Hon har inget namn men är på många sätt mitt alter ego. Hon är jag i något sorts parallellt universum. Det är skönt att inte ha med hennes blick, man kan inte avgöra om hon tittar utåt eller inåt, säger Nina Hemmingsson, och kollar bakom sig på den uppförstorade pappversionen av kvinnofiguren som finns i hennes ateljé i Midsommarkransen, där vi träffas.

Under skrivbordet vid fönstret har Ninas ständiga följeslagare, kungspudeln Tora, ena platsen.

–Hon ser till att jag kommer ut på långa promenader men tyvärr orkar hon inte längre följa med mig på joggingturerna.

När Nina Hemmingsson skapar serier kommer orden först och figurerna sedan. När hon tycker att texten är klar börjar hon rita.

–Sen får jag alltid stryka jättemycket, ändra och jämka ihop ord och bild.

Skriver gör hon gärna på ett kafé.

–Tecknar gör jag alltid i ateljén så jag kan sprida ut mig och stöka ner.

Tycker du att det är svårt att göra humor av svärta?

–Nej, jag tänker inte att jag ska göra något roligt, det blir roligt när man vrider till det. När folk känner igen sig i något som är jobbigt och tungt infinner sig en lättnad och då blir det ofta roligt.

–Det förvånar mig att ju mer extrema känslor man skildrar, desto mer känner folk igen sig. Alla verkar vara ”ufon” och det är skönt att veta, vi sitter verkligen i samma båt allihop.

Hon utgår alltid från sig själv och sitt eget perspektiv.

–I mitt tecknande och skrivande är det ju i kvinnorollen jag märker att det förväntas saker av mig som känns främmande och som jag inte känner mig bekväm med. För att uppfylla det som förväntas, för att få vara med i flocken, måste man ibland spela roller och göra sig till. När man gör det känner man att det finns ett glapp mellan vem man är och vem man förväntas vara – och det är det jag fyller med konst.

Eleononr Ekström-Frisk