Jag har alltid tyckt om Nina Bouraoui, hennes febriga, självanalyserande böcker, inte minst hennes sexskildringar som hon alltid brukar sammanväva med barndomsminnen från Algeriet. Men nu har Bouraoui brutit med sina poetiska autofiktioner, till förmån för Standard, en klassisk, torr berättelse om Bruno Kerjen, en nutida antihjälte som arbetar som elektriker på ett franskt företag. Det låter inte så sexigt och det är det inte heller.
Bruno är en medelmåtta och han är medveten om det. Han lever ensam, utan några större förhoppningar om framtiden, men inte heller några större rädslor. Den enda genuina känslan som drabbar honom med jämna mellanrum är hans outsläckliga sexlust, något han brukar tillfredsställa med hjälp av telefonsex och andra virtuella internet-eskapader. Det är inte mycket som är spektakulärt iBrunos liv, men så en dag återtar han kontakten med sin idealiserade ungdomskärlek Marlene. De inleder en seglivad kurragömmarelation. Vad vill egentligen Marlene ha? Hans hjärta, hans kuk eller hans plånbok? Och vad vill han?
Det är som om Nina Bouraoui inte riktigt kan bestämma sig, för vi får följa henne genom en snårig skildring av ensamma kvällar och oändliga telefonsvararmeddelanden, samt klichéartade reflektioner över såväl kärleken, arbete och politik.
Ledan installerar sig redan från de första sidorna vilket gör romanen till en perfekt sömnpiller. Till slut är det bara kaffet och den annalkande deadlinen som gör att jag lyckas ta mig igenom hela romanen. Som tur är händer det något oväntat de sista sidorna, som bringar åtminstone Marlene i en ny dager. Men jag önskar att Bouraoui hade vågat tränga djupare under skinnet på sina romanfigurer. Bruno och Marlene må vara platta karaktärer, banaliserade versioner av Musils Man utan egenskaper, men det är inte därför som de borde skildras på ett platt sätt. Vi får hoppas att Bouraoui återvänder till autofiktionen.
