Hur blir man en människa? Den odygdige tonåringen Nils Holgersson blir det genom att flyga med en flock vildgäss över Sverige en sommar. Att skicka ut värstingar på resa är inget nytt fenomen, Selma Lagerlöf skrev sin roman Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige för över hundra år sedan, 1906-1907. Den är en av hennes över världen mest spridda, trots att ursprungsbeställningen var en läsebok för barn baserad på vårt lands geografi.
Här hemma fick generationer upplevelsen av boken förstörd när den tragglades som gemensam högläsning i skolan. Jag slapp det, men min egen fascinerade läsning mötte en motgång när boken blev film 1962. Urvattnat trist, med flygteknik som främsta finess. Sällan har jag varit så besviken.
Ett sådant bakslag är inte Västanå teaters Nils Holgersson. Tvärtom! Det är must, energi och spänning från första stund. En kärleksfull behandling. Och som det flygs!
Leif Stinnerboms och Susanne Markos läsning rensar ut geografilektionen. Några antydda kartanvisningar och lokala blinkningar – bland annat till björnstammen i Ekshärad – räcker för att hålla orienteringen. Ur den rika berättarväven benar de istället fram och tydliggör resans maktrelationer, lojaliteter och kampen för överlevnad.
Människor, djur och oknytt, alla är vi förbundna och har en gemensam jord att leva av och på. Det är ett vackert budskap som utkristalliseras när ledargåsen Akka – Adriana Savin med genomgående pondus och patos – talar fritt till Nils i slutet. För en stund känns det nästan högtidligt i ladan.
Men framför allt är Nils Holgersson ett äventyr med flykt och fart, ett berättande byggt på starka känslor och gestaltat med en helgjuten estetik. Berättarladans rymd tas i anspråk både högt och lågt.
Musikerna är en trygg centralpunkt och Magnus Stinnerboms varierade musik ger inte bara fart åt dansen. Här lägger han också lugna, diskreta slingor som grogrund för de moraliska frågorna i Selma Lagerlöfs text. Joel Skölds Nils Holgersson har mer än en gång anledning att stanna upp och begrunda sina handlingar och beslut. Och djuren har viktiga saker att förmedla. Stinnerboms regi låter då spelet stillna, skådespelarna får okonstlat och rakt framföra sina repliker. Vi hör på allvar vad Selma Lagerlöf vill säga oss.
Men framför allt gestaltas berättelsen i rörelser, gärna med tjo och tjim och teatral lek med storleksordningar för till Tummetott förvandlade Nils möte med naturen.
Viktigt för helheten är gässens flygande. Koreografen Jimmy Meurling och rörelseinstruktören Ola Stinnerbom har anlagt ett helt rörelsespråk, ett gungande som genomsyrar kvällen. Scenografen Bo Jonzon har placerat två ramper på scenen, vilket ger gässen starter och landningar med härlig schvung. I gallerierna på långsidorna flyger de i sträckformation, med Akka högt över scen. Men även på golvet behåller skådespelarna fåglarnas rörelser.
Kontrasten mellan vildgässen och den tama Mårten Gåsakarl är fin komik, på pricksäker nivå förvaltad av Björn Söderbäck. Hans Mårten kan man inte annat än älska och vilja väl.
Silje Onstad Hålien i rollen som Smirre räv är en uppvisning i vigaste list. Även rävar kan flyga, visar Hålien i en scen där Smirre goes nycirkus. Rickard Hasslinger som korpen Bataki bär på svarta hemligheter som exploderar i fysiskt fyrverkeri. Starka kryddor och inlån i Stinnerboms, som alltid, fysiska regi.
Bland mängden av fåglar gör Hanna Kulle örnen Gorgo precis så majestätisk och stukad som han är. Inte bara med örnhuvudet briljerar maskören Evalena Jönsson Lunde. Hon tillför en rikedom i maskerna, särskilt alla huvudbonader som ger var och en distinkt karaktär, även de nio gässlingarna som så näpet dyker upp.
Till Västanås signatur hör inte minst Inger Hallström Stinnerboms kostymer. Grå byxor och bussarong är utgångspunkten för ensemblen. Därifrån bygger hon sedan starka individer, för djuren med artens kännemärken förvandlade till textil. Gässens puffbyxben för gungande gång är ett av genidragen.
Under färden fostras den odräglige Nils till en ödmjuk människa, som står upp till djurens och naturens försvar. Joel Sköld gestaltar inkännande hans förvandling, och vidgade perspektiv. Får oss att känna de svår konflikterna, men även vikten av att repa mod.
Nog är detta en historia som tål att berättas om och om igen. Västanås första version gavs för 15 år sedan, som en omfattande turné i tält. 1999 flyttade uppsättningen in och invigde Berättarladan. Med årets version visat teatern tydligt var skåpet stadig ska stå.
Selma Lagerlöf + Västanå teater = sant.
