Ytterst och djupast skriver Rådström om det mörker som inte låter sig analyseras.
Ytterst och djupast skriver Rådström om det mörker som inte låter sig analyseras.

Niklas Rådström | EN MARIALEGEND

Niklas Rådström har skrivit en storslaget vacker roman. Men det ålderdomliga perspektivet som är romanens styrka blir också fläckvis dess svaghet, tycker Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det finns ett särskilt sorts mörker, som råder i Niklas Rådströms romaner och pjäser. Samhällsmörkret har han berört i dramatiska verk som De onda och Tala! Det är så mörkt. I böcker som En handfull regn finns det personliga mörkret; förlusternas och sorgens mörker. Men ytterst och djupast, och på senare år allt mer påtagligt, skriver Rådström om det mörker som inte låter sig analyseras, resoneras eller besvärjas bort. Kort sagt, om ett arkaiskt mörker, själva urmörkret, som är Bibelns, universums och dödens mörker.

Hur lever vi i förhållande till det som är skapelsens negation – mörkret, intet, döden och sönderfallet? I Rådströms näst senaste bok, mastodontverket Boken, ställdes frågan på sin spets när författaren lät den skrivande Guden bli huvudperson. I den nya romanen En Marialegend är det människorna som på egen hand får hantera frågan. Romanens öppning är brutal: en kvinna våldtas av barnsoldater, får tungan utskuren och blir den enda som överlever attacken mot byn. Därefter förgrenas romanen i tre parallella historier. Dels följer vi kvinnan, som tillsammans med en gudasänd hjälpare lyckas fly från den skövlade byn. Dels är vi i New York, tillsammans med Helen, en museiintendent, som dras in i en död kollegas liv på ett sätt som får förödande konsekvenser. Dels är vi i ett dramatiskt 1500-tal där konstnären Lucas Cranach är i färd med att rädda målningar från att kastas på bål på torget under Karl V:s belägring av Wittenberg.

ANNONS

Berättelserna är vitt skilda, men hänger ändå samman löst. Rådström låter de olika liven snudda vid varandra på ett vackert sätt som ibland skapar känsla av att tiden inte flyr utan djupnar. Som bäst blir romanen när man läser den, inte så mycket som en skildring av enskildas öden utan mer som en stämsång där gestalterna fungerar som bärare av motiv, mer än av psykologi. Till höjdpunkterna hör berättelsen om Helen, som strax efter kollegans död dras in i en mailväxling med kollegans systerson – som tror att han mailväxlar med sin moster – och tröstar i den döda kvinnans namn. Här lyckas Rådström, som den vassa stilist han är med exakt gehör balansera de arketypiska med det personliga, det eviga med det samtida. När systersonen skriver om tvivlet på sin mörkersyn känns det som om han talar för alla i historien. Att ta sig genom ett omöjligt mörker, att odla och tappa sin mörkersyn, ja det är vad de alla sysslar med på olika nivåer.

I berättelsen om kvinnan som våldtas och tvingas fly från sin by får jag större problem med den bibliska tonen. Rådström beskriver våldtäkten in i brutal detalj, men kvinnan själv förblir en arketyp, som jag aldrig kommer nära. Hur jag än försöker får jag ingen kontakt med henne på samma sätt som jag får med Helen och Lucas Cranach. Hon är mest Kvinnan och Modern, som aldrig blir så mycket mer än en sönderskuren mun och ett underliv där våldtäktsmännen ”lämnat sina små ämbar av liv efter sig”. När hon sedan i slutet av romanen, likt Maria i stallet blir den som släpper in ljus i mörkret i en triumfatorisk förlossningsscen där hon lyfts mot stjärnor, bärs genom underjorden och skjuts ut ”på en båt av andetag över ett klart porlande vattendrag” blir hon ännu mer svåråtkomlig för mig.

ANNONS

Att romanen är storslaget vacker finns ju ingen tvekan om. Men det arkaiska perspektivet som är romanens styrka blir också fläckvis dess svaghet. Så länge det med lyhördhet planteras i levande människors liv kan det arkaiska på svindlande vis förbinda det personliga med det kollektiva, det samtida med det uråldriga. Samtidigt finns ju alltid risken att arketyper fungerar som en förföriskt enkel lösning. Så länge som den flyende kvinnan skildras mer som ett namnlöst kärl för våld och befruktning än en levande människa behöver jag heller aldrig tänka något komplicerande om vare sig våld eller mörker.

Under läsningen av En Marialegend sliter jag en hel del med min kluvna känsla inför mörkret och våldet, som här alltid stavas med stort M och V. Texten är så skimrande, elegant och välskriven. Man reser med i den, som med en ström i ett behagligt tempererat vatten. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vem kvinnan utan röst skulle vara om anslaget varit mindre bibliskt.

I slutet av romanen möter huvudkaraktärerna alla blicken hos ett barn, i en uråldrigt förlösande scen som signalerar hopp mot alla odds. ”En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till. ”

ANNONS

Av någon anledning väcker det inte min förtröstan.

Roman

Niklas Rådström

EN MARIALEGEND

Albert Bonniers förlag.

ANNONS