Niclas Nilsson | Mene tekel
Niclas Nilsson | Mene tekel

Niclas Nilsson | Mene tekel

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I slutet av Niclas Nilssons nya diktsamling Mene tekel finns en lång lista med citerade författare. Bland namnen återfinns Niclas Nilsson. I författarkretsar är det förstås inte ovanligt att återanvända sig själv. Men eftersom dikterna knappast innehåller ett enda citationstecken kan det nog antas att detta är ett sätt att säga att litteratur görs av annan litteratur. Det är inte så enkelt att alltsammans är kollage eller cut up-teknik.

Den som hyllar sentensen ”förståelse är förtryck” (citat från Nilssons debutbok) vill förstås lösa upp alla läsarförväntningar. Attityden är poststrukturalistisk och influensen är tydlig i dikternas teman: ”Föremålen skildrar verkligheten som en spegel” är ett exempel. ”Om jag kunde säga att världen har förändrats har den förändrats” är ett annat exempel på språkets primat. ”Det är alltid öppet/ Det vars skillnader renar” är ren poststrukturalistiska, liksom ”Ingen kan säga att vi vet något om verkligheten”.

ANNONS

Boktiteln är gammaltestamentlig, och syftar på onda föraningar, gudomliga varningar; skriften på väggen som förebådar olycka. Berättelsen om Belsassars gästabud i Daniels bok handlar också om att skriften är en kod som ingen kan tolka. Nilsson splittrar både mening och meningar i sina mycket stramt hållna strofer; grafiskt och semantiskt. Det finns en ödslighet både i motiven och genom att dikterna växlar mellan gleshet och förtätningar: ”alltets väsentligen abstrakta struktur” är en filosofi som inte precis inbjuder till idyll. Några rader är som vitsiga aforismer: ”Ett dubbelt liv inte ett dubbelliv”.

Den som vill kan hitta undergångsstämningar, även med religiös färgning. Titeln på första avdelningen, I kvartsstaden, syftar uttryckligen på Mike Davis City of Quartz, en historik över Los Angeles som inte minst uppehåller sig vid övergivna, förfallna delar av staden.

Mene tekel är en hård kod att knäcka även för den mest härdade lyrikläsare. Men den ska förmodligen inte alls läsas kontextuellt.

ANNONS