Trots att Niccolò Ammanitis författarskap inte har mer än femton år på nacken, utgör det redan en ofrånkomlig konstnärlig och mänsklig utmaning.
Ammaniti iscensätter sina tragedier i en värld befolkad av marginaliserade förlorare genom vars ögon vi betraktar samtiden. Som Pasolini ställer han läsaren inför det ovillkorliga kravet att ta ställning.
Efter Långt långt härifrån (1999) och Jag är inte rädd (2001) fortsätter Ammaniti nu sin rundmålning av den själlösa girighetens tid med Mellan himmel och jord, i alldeles lysande översättning av Helena Monti.
Liksom de båda föregående ödesdramerna utspelas Mellan himmel och jord i provinsen. I centrum för denna berättelse om vanmakt och hämnd finns en säregen kärlekshistoria mellan far och son, som Ammaniti skildrar med stingande kolsvart humor.
Den vilsne tonåringen Cristiano Zena bor med sin pappa Rino i utkanten av den relativt välmående småstaden Varrano. Rino är en alkoholiserad, arbetslös och våldsbenägen nasse som hatar hela världen med lika osläcklig glöd som han älskar sin son. Den enda spärr Rino har är rädslan för att de sociala myndigheterna ska ta sonen ifrån honom.
Kring dessa båda grupperar Ammaniti ett groteskt persongalleri, i vars innersta krets vi återfinner Rinos båda kumpaner, den försupne Danilo som fräts sönder av skuld över sin dotters död och byfånen Quattro Formaggi, en föraktad hackkyckling Rino tagit under sina vingars riskabla beskydd.
Rädslan för att förlora vårdnaden om sonen gör att Rino tackar ja till Danilos förslag om att spränga en bankomat. Dagen för kuppen drar en våldsam storm drar fram över slätten, rycker upp träd med rötterna, sliter taken av fabriker och lägger vägar under vatten.
En flicka av bättre familj, som Cristiano är hemligt och hjärtskärande hopplöst förälskad i, sugs också in i stormens öga och när hon korsar dessa eviga förlorares spår inträffar något som kommer att förändra allas liv för alltid.
Ammanitis stilistiska repertoar, från dialogernas och de inre monologernas fräna kantighet till den svindlande prosalyriken i skildringen av stormens härjningar, bidrar förstås till att hålla greppet om läsaren, men i slutändan är det Ammanitis allvar och djup som gör Mellan himmel och jord till vad den är: en tragedi av bibliska dimensioner, där den Gud som alltid ger sig på de svagaste till sist sviker också löftet om att de sista skola bliva de första.
