Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Neftali Milfuegos | Tankar mellan hjärtslag

Neftali Milfuegos | Tankar mellan hjärtslag

Vilset och adrenalinstint gungar Neftali Milfuegos fram på egensinnig, respektlös prosa. Johan Werkmäster har läst en debutroman som lovar gott för framtiden.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Neftali Milfuegos

Tankar mellan hjärtslag

Wahlström & Widstrand

På 1970-talet flydde tiotusentals människor från diktaturerna i Argentina, Chile och Uruguay, bland annat till Sverige. Somliga återvände så småningom men många hade svårt att finna sig tillrätta i ett förändrat Latinamerika.

Ibland kom de tillbaka till Skandinavien men var lika vilsna här som där, utan hemvist. Den känslan har ofta levt vidare i deras barn, som hos berättaren i Tankar mellan hjärtslag – en debutroman skriven av den eldfängda pseudonymen Neftali Milfuegos.

Lejonparten av boken består av dagboksanteckningar från nio månaders vistelse i Valparaiso i Chile, dit Neftali rest för att studera men framförallt för att finna sig själv. Föräldrarna är chilenare men han är uppvuxen i Sverige – ett barn av två världar, blatte i Sverige, svensk i Chile.

Han struntar i studierna, deltar hellre i ockupationer och politiska demonstrationer – när han inte flyr in i rusets dimmor. Här finns en dubiös drogromantik och en naiv tro på att han ”skriver bättre full å beng”. Men framförallt präglas berättelsen av starkt engagemang och ilsken frustration över världens orättvisor, patriarkaliskt förtryck, rasistisk nationalism, klass- och könsklyftor, ohämmad konsumism.

Föräldrarna kämpade mot Pinochets diktatur. För honom själv är fienden mer diffus. Han svingar hejvilt åt alla håll: fakk Sverige, fakk staten, fakk heteronormen, jag pallante, jag hajante, jag spottar på Akademien, Europa ruttnar, ”wate fakk”, ”fakk allt”. Mot vem ska han slåss och för vad? ”Vad är jag beredd att dö för?” frågar sig Milfuegos samtidigt som han vilset och adrenalinstint gungar fram på sin egensinniga, respektlösa prosa.

Jag gillar och berörs av hans tankar. Visst är de ibland alltför ostrukturerade och nog önskar jag att vreden och energin i en framtid ska kanaliseras på ett mer målmedvetet sätt. Men det här är en bra början på ett författarskap som kan bli intressant.