Det är inte det att jag inte vill skriva den här krönikan. Jag kan bara inte gå upp ur sängen. Mina ben fungerar som de ska, ögonen är redan öppna men när min hjärna försöker tala om för min kropp att den ska sätta ner handflatorna i madrassen, resa överkroppen, sätta fotsulorna mot golvplankorna och ställa sig upp så går det inte. Det går bara inte.
Jag är 31 år och det finns hundratals förklaringar till vad som har hänt. Diagnoser, analyser, tester jag kan göra på internet, artiklar om stress och utbrändhet och tusentals goda råd. Jag tänker att vi börjar med hur jag kommer upp ur den här sängen först, så kan vi prata om det andra sedan.
Det värsta jag vet är när människor tycker synd om mig. De kärleksfulla och välvilliga sms:en, telefonsamtalen, mejlen och kramarna. Jag känner mig som att en ur gisslan försöker trösta bankrånaren med att det nog kommer att ordna sig till slut. Det är jag som har gjort fel. Det är jag som har misslyckats. Det är jag som inte har energi för alla uppdrag, projekt och idéer som jag själv varit med och satt igång, sålt in eller påbörjat. Jag ska inte ha någon tröst.
Jag vet inte ens hur jag ska prata om det. Jag är så van vid att berätta om hur bra det går, vad jag har på gång eller dela med mig av framgångar och succéer.
Folk runt omkring mig har en bild av att jag är något slags tåg som kör på i 400 kilometer i timmen och jonglerar femtiosju bollar i luften samtidigt. Det är klart att deras frågor färgas av det: Så vad har du för kul projekt på gång, Navid? Vad har du haft för dig det senaste, Navid? Vad gör du just nu, Navid? När spelar du nästa gång? När föreläser du nästa gång?
Jag älskar era frågor. Jag älskar hur ni engagerar er i det jag gör. Jag älskar att ni bryr er och är fulla med glöd. Jag ska besvara den glöden och svara på era frågor. Jag ska bara komma upp ur sängen först.
Jag har ingen smart avslutning på den här texten. Inga lösningar eller svar. Inget aha-ögonblick. Jag ligger i sängen när jag skriver de sista raderna. Somnade vid 22.00 i går kväll och vaknade 05.00 av att jag kände att jag borde vara någonstans. Har inte gått upp ur sängen sedan dess. Det känns både skönt och märkligt. Under vissa minuter när jag tillåter mig själv att ligga kvar är det som att vila. När jag inser att jag ligger efter med mina att göra-listor blir jag stressad igen. En ständig dragkamp mellan otillräcklighet och lugn. Hjärtklappning och leende. Så jag tänkte ligga här och vila tills jag känner att jag orkar gå upp igen. Det är inte benen som behöver vila.
