Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Nathan Englander | Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank.

Nathan Englander | Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Nathan Englanders novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank finns nu i svensk översättning. Malin Lindroth läser med andan i halsen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

noveller

noveller

Nathan Englander

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Översättning: Nille Lindgren

Brombergs

Under nittiotalet och tidigt tvåtusental debuterade en rad amerikanska prosaister som behärskar konsten att på en och samma gång skriva storsäljande och litterärt oemotståndligt. Jonathan Franzen, Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss hör alla till de som har kärleksbombats av läsare och kritiker världen runt. Men hur är det då med Nathan Englander? Trots stora framgångar i USA har han med sin ganska sparsmakade utgivning – två novellsamlingar och en roman sedan 1999 – förblivit lite av en doldis för svenska läsare. Riktigt roligt är det därför att se Englanders novellsamling från i fjol, Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, nu finns i svensk översättning.

Boken, vars titel anspelar på Raymond Carvers berömda novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek kretsar kring det som var Englanders tema redan i debuten: identitet, kulturkrockar och arv. Med avstamp i sitt judiska arv skriver Englander om människor, som på olika vis och platser brottas med sitt förhållande till judisk tradition, inte sällan med Förintelsen i levande minne. Hos Carver diskuterar man kärlek. I Englanders titelnovell möts i stället två judiska par – det ena djupt ortodoxt och boende i Israel, det andra sekulariserade Floridabor – röker gräs och diskuterar vem som skulle tänkas gömma dem i händelse av en amerikansk förintelse, en lek som de kallar Anne Frank-leken. Med sin drastiska humor som hela tiden vetter mot avgrunden sätter titelnovellen tonen för de övriga sju berättelserna.

Den där fina balansen mellan humor och avgrund. När Englander är som bäst är han en mästare på att hålla den. Personporträtten kan vara tillspetsade och hejdlöst roliga. Ändå tappar historierna i stort sett aldrig kontakten med det djupast mänskliga. Ofta under läsningen kommer jag på mig själv med att skratta hela vägen fram till avgrunden – och tystna tvärt. Som i Sommarlägret Solnedgången där en grupp pensionärer på ett seniorgästhem blir fixerade vid tanken på att en av medgästerna är en före detta nazistisk lägervakt ”förklädd till en bridgespelande jude med dålig cirkulation som går på lågsaltdiet”, en fixering som till en början tycks lika harmlös som galet tragikomisk men strax spinner iväg i en häxjakt och isande brutal final i sjön om natten. För att lyckas med den sortens tvärvändningar krävs en sällsynt lyhördhet för språkets såväl som moralens gråzoner, en förmåga som Englander visar prov på gång på gång och som blir väldigt väl omhändertagen i Nille Lindgrens svenska översättning.

Till mina favoriter hör annars Gratis frukt till unga änkor där en pojke i ett fruktstånd i Jerusalem ägnar sin uppväxt åt att försöka förstå sig på den motsägelsefulla professor Tendler: en man som efter att ha överlevt förintelselägren genom att gömma sig i en hög med döda återvänder hem och hamnar i ett läge där han ser sig tvungen att döda barndomens amma och hela hennes familj.

En annan allegori från gråzonerna, berättad i en mer melankolisk tonart, som jag tycker mycket om, är den vackra novellen Läsaren där en författare åker på lästurné och vart han än kommer möter samma enmanspublik: en äldre man som sitter ensam bland tomma stolsrader. Oändligt subtilt, nästan obemärkt, skildrar Englander här hur ödsligheten ljusnar till ett ögonblick av försoning.

Så är det ofta hos Englander, ibland krävs bara ett ögonblink för att se hur förövaren och offret skiftar ansikte eller hur tragiken snor runt och transformeras till vad som med ens tycks vara den enda framkomliga vägen.

Vid några enstaka tillfällen kan jag tycka att mötet mellan komedi och avgrund skär sig en smula. Som i novellen Peep show där huvudpersonen Allen Fein går på privat strip show och tycker sig se hur stripporna bakom luckan efterhand förvandlas till en hel parad av auktoriteter ur hans liv – först en rad med avklädda rabbiner, sedan hans psykolog, sedan modern och frun – för att slutligen själv hamna i båset. Det blir lite för fiffigt för min smak, en komisk konstruktion som inte riktigt är förankrad i något genomlevt och därmed inte riktigt lyfter från pappret. Men det där är petitesser i sammanhanget och det bestående intrycket är att Nathan Englander har skrivit en alldeles enastående novellsamling som jag läser med oavbrutet intresse och andan i halsen. Ytterst och djupast handlar det om vad vi alla sliter med när vi försöker definiera oss själva och vår plats i världen: överlevnadsstrategier, som när de en gång har spelat ut sin roll, riskerar att bli våra största livslögner.