Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När nationalismen tar hjälp av Gud

Gabriel Byström visar i sin bok Med Guds hjälp hur auktoritära nationalistiska härskare i tre före detta kommunistländer nu utövar och legitimerar sin makt. En brännande aktuell, viktig, ja nödvändig, bok, skriver Per Svensson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Gabriel Byström
Med Guds hjälp. Om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern 
Ordfront förlag

I den klassiska monologen Ringaren från 60-talsrevyn Gröna hund håller Hasse Alfredson ett lovtal över den moderne prästen pastor Jansson som ställt upp i biskopsvalet: ”Rösta på pastor Jansson! Han är en värdig representant för den svenska statskyrkan. Han har inga bestämda åsikter om någonting.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var så man såg på religion och politik i efterkrigstidens Sverige. Passande ämne för godmodiga skämt. Kyrkan var, på sin höjd, en lojal allierad i samhällets framgångsrika sekulariseringsarbete. Att religionen skulle kunna göra anspråk på en politisk roll var en främmande tanke för alla utom några kds:are i Jönköpingstrakten.

Det fanns visserligen fortfarande delar av världen, till och med perifera delar av Europa, som ännu inte tagit sitt förnuft tillfånga; Nordirland till exempel. Där pågick en konflikt mellan ”protestanter” och ”katoliker”. Besynnerligt. Det var också svårt att begripa att så många av aktivisterna i polska Solidaritet verkade vara ”religiösa”, till på köpet katoliker.
Det var först i och med ayatollah Khomeinis fatwa mot författaren Salman Rushdie 1989 och krigen på Balkan under 90-talet som den svenska offentligheten började förstå att även om nu Gud själv faktiskt skulle vara död så var fortfarande överraskande många regimer, partier och demagoger ivriga att döda i hans namn.

Sedan dess har religionen, eller i alla fall den religiösa retoriken, etablerat sig som en huvudrollsinnehavare på den internationella politiska scenen. Religion och ekonomi framstår numera som samtidshistoriens två drivhjul.
Hur ska man förklara denna remarkabla comeback för tron?
Kanske genom att slå fast att det egentligen inte är någon comeback? Kanske har de religiösa förhållningssätten och världsbilderna hela tiden funnits kvar, men dolda i eller bakom andra ideologier, andra språk?

I sin ambitiösa reportagebok visar, och analyserar, GP:s tidigare kulturchef Gabriel Byström hur auktoritära nationalistiska härskare i tre före detta kommunistländer nu utövar och legitimerar sin makt ”Med Guds hjälp”. 

Är den ryske ledaren Vladimir Putin, hans ungerske wannabe-vasall Viktor Orbán och den polske grå eminensen Jaroslaw Kaczynski personligt och uppriktigt troende? Kaczynski, förmodligen. De andra två? Kanske. Kanske inte. Men det spelar i det här sammanhanget ingen roll. Poängen är att de alla tre fullt ut förstår och exploaterar religionens mobiliserande och identitetsskapande kraft.

En nationalistisk, antidemokratisk och antimodern våg rullar över Europa. Byström sammanfattar, med utgångspunkt i ett tal av Orbán, rörelsens gemensamma politiska trosbekännelse: ”Det behövs en kraftfull hand, kristna värderingar, heterosexuella familjer, en omfattande säkerhetsapparat och numera även en etniskt homogen befolkning för att säkra nationens överlevnad.”

Nationalismen är kärnan i denna i bokstavlig mening reaktionära föreställningsvärld. Religionen kan här med sina myter och legender bidra med argumenten för att just den egna nationen, det egna landet, intar en särställning i världen. Rysslands jord är ”helig”. Ungern är värnet mot kristendomens fiender (då som nu ”turkarna”, muslimerna). Polen har fått rollen som Europas martyr och har en särskild plats i jungfru Marias hjärta.
Den värdsliga härskaren kan sedan mer eller mindre öppet iscensätta sig själv som Guds ordningsvakt på jorden, med rätt och plikt att försvara den sanna nationen mot dess inre och yttre fiender. Det är vad som nu sker i Ryssland, Ungern och Polen. Auktoritära ledare och auktoritära kyrkor (med mycket bestämda åsikter om allting) bekräftar och stärker varandra. Här kan man, oavsett kyrkornas formella status, med fog tala om statskyrkor, kyrkor i den nya nationalistiska statens tjänst.

Byströms text bygger på en lång rad intervjuer, både med företrädare för den nationalistiska religiositeten och med dess kritiker. Möjligen, och det är min huvudsakliga kritik mot boken, är han en smula för nitisk i sitt redovisande av alla dessa samtal. Framställningen kan ibland få karaktär av researchdagbok. Den hade vunnit på en mer systematisk, sammanfattande och syntetiserande form.
Men dessa synpunkter får inte skymma de många förtjänsterna. Med Guds hjälp är en brännande aktuell, viktig, ja nödvändig, bok.

Under sina resor i den postkommunistiska religiositetens kärnländer hittar Gabriel Byström bisarra detaljer och fenomen, som till exempel den av en ungersk knäppgök lanserade teorin att också Jesus var ungrare,
Men, vilket med all tydlighet framgår av Med Guds hjälp, det är inte dårskapen som dikterar utvecklingen i dessa länder. Makthavarna knyter istället an till en huvudlinje i europeisk politisk historia: hatet mot Upplysningen, hatet mot demokratin, hatet mot det liberala väst.

Gabriel Byström påpekar att en fras som en gång användes av tsaren Nikolaj 1 nu på nytt blivit populär i Ryssland: ”Ortodoxi, autokrati och nationalism”. Det är en slogan som hämtar energi ur fruktan och avsky för de honnörsbegrepp som det demokratiska Europa ärvt av franska revolutionen: ”Frihet, jämlikhet, broderskap”.
Så byggs en bro från tsarväldet till putinokratin via kommunistdiktaturen. Putin är före detta KGB-man. Det framstår som följdriktigt att också den ryska kyrkans patriark Kirill ska ha haft nära relationer med den sovjetiska politiska polisen.

 

Fotnot: Eftersom Gabriel Byström tidigare varit kulturchef på Göteborgs-Posten recenseras hans bok av Per Svensson, Sydsvenska Dagbladet.