Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Marianne Lindberg de Geer. Bild: Robin Haldert / TT
Marianne Lindberg de Geer. Bild: Robin Haldert / TT

När Masthugget var nytt

I Under belägring återser läsaren Mona, Marianne Lindberg De Geers alter ego från debutromanen På drift. Martin Engberg har läst en skildring från 70-talets Göteborg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Under belägring

Marianne Lindberg De Geer

Brombergs

Efter att ha vårdats för gulsot skrivs Mona knappt återställd ut till livet som ensamstående mamma. Målardrömmarna har hon varken råd eller självförtroende att jaga. Av en granne på gården får hon tips om att BUP söker personal och hon anvisas plats på en avdelning som heter Femman. Dit kommer hon i tron att hon ska få användning för sin vita nylonrock med broschen som visar att hon är utbildad mentalskötare. Men på Femman råder en gränslös vårdsituation där personalen ska bära privata kläder, och där minderåriga mördare och anorektiker vistas på samma avdelning.

LÄS MER: Berörande berättelse och tidsdokument

Verksamheten styrs med en sekts förtecken av doktor Cedergren som anser sig verka för ”den moderna psykiatrins födelse”. Denna pösmagade herre, som vill bli kallad C, håller gruppterapi med patienter och personal tillsammans. Samt seminarier om de senaste teorierna. C provocerar och försätter Mona – som har pappas självmord och mammas alkoholism att bära – i uppslitande situationer. Han både går över alla gränser och sporrar henne till utveckling. Hon krisar, men vinner också självkännedom och en psykologisk iakttagelseförmåga som romanen antyder att en regissör kan ha nytta av.

Under belägring ger tids- och platsandan av ett 1970-talets Göteborg där Mona parallellt med arbetet på Femman dras in i teatervärlden som dekorskapare och tumlar in i kärleken med vissångaren Johnny, som är mycket lik Björn Afzelius. Roman betyder i det här fallet ett raster genom vilket både författarens och andra personers livsberättelser avtecknar sig. Emellanåt blir språket för refererande. Beskrivningar som ”tyvärr är Johnny allt för ofta full”, ”Mona har aldrig varit lyckligare” och ”Mona tycker synd om Rita” motsvarar inte berättelsens kraft. Som läsare önskar jag att bli anförtrodd mer av den undertext som Mona sägs vara så bra på att uppfatta. Bättre gestaltas de stora bågarna, av en tid och en människas mödosamma växande i en värld där kvinnorna får stå för den kollektiva hjälpen när männen tröttnar och drar vidare på soloturnén.