Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

När marken plötsligt skakar under fötterna

Även en människa med knallar av psykisk sjukdom och missbruk i sin personhistoria, kan hitta sätt att leva med skakningarna i marken, trots att de inte låter sig förklaras, skriver Martin Engberg som läst Amy Liptrots Utvägen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

roman
Amy Liptrot
Utvägen. Dagarna på Orkney
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers förlag 
 

Orkneyöarna har ett dramatiskt landskap med klippor, gräs och hav. Förhållandena är kärva, stormarna mäktiga. Här växer Amy Liptrot upp på en gård med en bipolär far och en religiös mor. I Utvägen skildrar hon sin återkomst till den skotska ön efter år av destruktivt liv i London.

Liptrot beskriver de skalv människor på ön kan förnimma. En sorts dova knallar som får marken att vibrera. Fenomenet är antagligen geologiskt – men ingen kan riktigt förklara det.

”Dagen då jag föddes uppstod krusningar, och fastän jag flyttade långt bort kändes det som skalven jagat ifatt mig – jag började få anfall i takt med att mitt supande ökade.”
I London lever hon på jakt efter en förhöjd livskänsla, med partyn i lagerlokaler, nya klubbar varje natt och himlar som skiftar från svart till blått till brandgult. Alltihop i en känsla av att ha det yrkesmässiga genombrottet vid fingertopparna.

Killen hon förälskar sig i tycker först att de sena festnätterna är charmiga, men tröttnar och sticker. Hon blir förkrossad, har inte råd att bo kvar, flyttar runt, blir utsparkad, försöker dölja missbruket och kan inte behålla jobben. Spriten får henne att dregla och musklerna att stelna så att hon blir tvungen att kasta sig mot väggen för att kroppen inte ska låsa sig. 

Efter ett överfall, som hon med nöd överlever, börjar hon gå på möten hos Anonyma alkoholister.  

Återkomsten till Orkney är tänkt som tillfällig. Fadern har fortsatt med lantbruket, modern flyttat till Kirkwall. Amy hjälper pappan med lamningen och söker anställningar i London för att kunna återvända till ”sitt” liv. Motvilligt tar hon sommarjobb på ön i ett fågelskyddsprojekt. En fredagsmorgon klockan två står hon och dansar på en traktorväg till en kornknarrs läte, fågelarten hon inventerar. 

Utvägen är ingen berättelse om att sluta knarka och hitta Jesus i naturen. Liptrot är skeptisk till det andliga i AA:s program. Hon väljer att förstå ”Gudstjafset” som en uppmaning att hitta ett nytt livsperspektiv. Istället för att överlämna sig till Gud, anlägger hon ett geologiskt synsätt, tänker på att havet tar århundraden på sig att skapa raukar av klippvalven. Rusets omedelbara nu får ge vika för en tid med rymd att nöta in nya vanor.
Drogerna ersätts med naturen, som både erbjuder ett nytt tempo och nya kickar – längtan efter extremer finns kvar, och hon ansluter sig till en grupp som havsbadar året om. 

Liptrot orienterar sig med GPS, använder Sky Map. Google och Wikipedia matar texten med kunskap om allt från atmosfäriska fenomen till myter. Berättelsens nu böljar fram och tillbaka som en våg, ibland är kronologin otydlig, men vi driver hela tiden allt längre bort från missbruket. Med sin blogglika blandning av memoar och personlig essä har texten en viss spretighet, men framför allt är Utvägen en bok att lära sig av och reflektera tillsammans med. Även en människa med knallar av psykisk sjukdom och missbruk i sin personhistoria, kan hitta sätt att leva med skakningarna i marken, trots att de inte låter sig förklaras.