När jag är inne och vattnar hos grannen fastnar min blick på en kylskåpsmagnet. Jag behöver inte gå fram och granska bilden närmare. Pyramiden med den strålande solen längst upp är omisskännligen Hilma af Klints verk, konstnären som visste att hennes abstrakta målningar inte skulle förstås av samtiden och som först nu blivit erkänd världen över – och återfinns på våra kylskåp, även om hon själv föreställt sig sakralare platser för sin konst.
Hon föddes 1862 i en familj av kartografer och man kan väl säga att hon fortsatte på den banan, bara det att kartorna hon framställde, med hjälp av representanter för högre medvetandenivåer, beskriver en annan terräng än den vi kan avläsa med våra ögon.
När hon samarbetade med andarna gick det ofta i ett rasande tempo. All osäkerhet var borta och några förberedande skisser behövdes inte. I en av sina många anteckningsböcker skriver hon: ”Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa, och ändå arbetade jag fort och säkert, utan att ändra ett enda penseldrag.”
I Hilma – En roman om gåtan Hilma af Klint försöker Anna Laestadius Larsson komma den skygga konstnären nära. Författaren låter den åldrade mästaren se tillbaka på den märkliga resa hon gjort i ett Sverige där kvinnliga konstnärer enbart betraktades som kopister, oförmögna att skapa något nytt. Den genuina kreativiteten och givetvis genialiteten ansågs exklusivt för det manliga psyket och de få kvinnor som togs in på Konstakademiens fruntimmersavdelning sågs ofta som inkräktare som tog brödet ur munnen på sina manliga kollegor.
Laestadius Larsson skildrar med stor inlevelse hur Hilma som barn tvingades lägga stor energi på att hantera sin clairvoyance och hur hon retades av andra barn när hon pratade med osynliga varelser. I sin ungdom drogs hon till spiritistiska kretsar och grundade tillsammans med andra kvinnliga konstnärer gruppen De fem, som bland annat genom automatisk skrift tog emot budskap från andevärlden.
Dessa kontakter med det astrala planet ledde till att af Klint redan 1906 kanaliserade ett abstrakt bildspråk. Alltså flera år innan de vedertagna föregångarna till 1900-talets abstrakta konst, Kandinsky, Malevitj, Mondrian och Kupka, inledde sina livsverk. Men Hilma verkar inte ha varit intresserad av några personliga framgångar. För henne var målningarna impregnerade med visdom som kunde ge människor nya insikter och det är denna starka övertygelse som är romanens viktigaste drivkraft.
Hilma är en ytterst välresearchad fiktionaliserad konstnärsbiografi om en av Sveriges mest spännande konstnärer. Liksom i Laestadius Larssons tidigare historiska romaner mejslas en ofta negligerad kvinnohistoria fram och hon beskriver ett kyligt samhällsklimat vid förra sekelskiftet där ”Skammen” var en vedertagen benämning på kvinnans underliv. Trots att af Klint hade gott självförtroende i sitt konstnärskap blev hon ändå så påverkad av en avfärdande attityd från en jordisk andlig ledare som Rudolf Steiner att hon under flera år helt upphörde med sitt måleri.
Författaren utnyttjar genrens möjligheter att spekulera och tolkar in ett erotiskt inslag i några av af Klints nära relationer till kvinnor, ett grepp som delvis känns som en genväg till att öka dramatiken i en berättelse som ibland hamnar i en stillsam lunk. Om man vill vara petig kan man anmärka på att Hilmas brorson redan 1940 jämför bildelement i fasterns målningar med dna-spiralen, ett fenomen som upptäcktes långt senare, vilket inte ändrar intrycket att romanen är en utmärkt inkörsport för den som vill lära sig mer om en genial konstnärs universum.
