Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En lyckönskare håller ett foto av Kinas president Xi Jinping och försöker få en skymt honom under en välkomstcermoni för presidenten på statsbesök i Lissabon, 4 december 2018. Bild: Armando Franca

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När fria människor väljer diktatur

Vad lockar fria människor att välja tyranner? Den frågan ställde den franska 1500-talsstänkaren Étienne de La Boétie. Maria Edström läser en noggrann undersökning av underkastelsens väsen som kastar nytt ljus över vår tid.

Essä

Étienne de La Boétie

Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde

Översättning: Ervin Rosenberg

Ersatz förlag

Tyranni – efter det grekiska tyrannos vilket betyder: en egenmäktig envåldshärskare som utövar absolut makt – Wikipedias definition kommer upp vid första knapptryck. I det antika Grekland ansågs tyranni inte som något negativt – ofta var det en härförare som störtat en regim i någon av alla de stadsstater Grekland då bestod av. Initialt var denne populär bland vanligt folk då aristokratierna utmanades men med tiden blev ofta den nya regimen allt mer, i vår betydelse av ordet, tyrannisk. Inte förrän demokratin fått mer inflytande som idé och praktik blev tyranni ett negativt ord.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett tag såg det ut som ordet tyranni eller envälde var förpassat till historiens sophög. Men valet av Trump och det republikanska partiets mangranna uppslutning runt honom, allt extremare högerregeringar i östra Europa, situationen i Ryssland och det hårdnande trycket i Kina – pekar på att så icke alls är fallet. I ett tv-inslag hyllar en ung kinesisk kvinna den extrema tekniska övervakning som ger poäng till skötsamma medborgare följda av favörer i samhället.

LÄS MER: Houellebecq är tillbaka

Den franske författaren Michel Houellebecqs roman Underkastelse (som dramatiserats på Göteborgs stadsteater i vintras) handlar om en västerländsk vit man, akademiker och intellektuell som i Frankrike underkastar sig den islamistiska regim som tar makten genom val. Han har efter övervägande kommit fram till att det för honom trots allt blir fördelaktigt. Den franska revolutionens ”frihet, jämlikhet, broderskap” hade en livslängd på några hundra år medan den medeltida kristenheten levde under tusen, tänker han som ett slags försvar för ett mer totalitärt styre – av vad slag det vara månde.

En som levde, om inte i det medeltida, så i det förhållandevis ofria Frankrikes 1500-tal var Étienne de la Boétie. Född 1530 utbildade han sig till jurist och blev vid 24 års ålder rådman vid parlamentsdomstolen i Bordeaux och dog nio år senare 1563. Tiderna var oroliga, renässansens ”pånyttfödelse” och inte minst den protestantiska reformationen utmanade den katolska makten som försvarade sig blodigt och grymt.

Fredrik Evers som huvudrollen i uppsättningen av Underkastelse på Göteborgs stadsteater.. Bild: Ola Kjelbye

Utan att direkt vilja eller snarare våga utmana det franska kungaväldet skrev La Boétie en liten pamflett, antagligen som mycket ung; Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde – spridd i en mycket liten upplaga för att gäcka censuren. Den finns nu i svensk översättning av Ervin Rosenberg och är förvånande aktuell och frispråkig. La Boétie frågar uppfordrande: ”Hur kan det komma sig att så många människor, så många byar, så många städer, så många nationer ibland väljer att underkasta sig en ensam tyrann som inte har någon makt än den de själva ger honom? Till och med när de utsätts för plundringar, sexuella övergrepp och andra grymheter?”

Denna lilla skrift, fylld av utrop som ”Milda makter!” går nogsamt igenom underkastelsens väsen. Är det feghet? La Boétie förstår att tryggheten om än i en miserabel tillvaro kan föredras framför kaos, men förespråkar ett tydligt, om än inte våldsamt, motstånd – ett slags civil olydnad av modernt snitt.

”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss.” Av naturen är vi alla kamrater enligt La Boétie, ingen är född till slaveri och lidelsen för frihet är medfödd. Även djuren lider av träldom: ”När de väl är i vår makt visar de med många påtagliga tecken att de medvetna om sin olycka.”

Här finns idéer som pekar inte bara mot den franska revolutionen, utan också den amerikanska, mot socialism, liberalism och deklarationer om mänskliga rättigheter och djurrätt. Marx ”opium för folket” finns redan här, La Boétie går ofta via den grekiska och romerska historien i sina exempel; vid en garnison i Lydien fylld av bordeller, krogar, teatrar, spel och lekar i alla oändlighet korrumperas och tämjs det besegrade folket.

Intressant är det resonemang som har bäring även på vårt moderna samhälle: Hur vi alla blir kuggar i maktpyramidens maskineri vars drivmedel är favörer och hot. ”Det är så tyrannen bär sig åt, han låter vissa av undersåtarna underkuva de andra, han själv skyddas av folk som han skulle behöva akta sig för ifall de vore dugliga människor.”

Och hur viktigt är det då, betonar La Boétie, med människor hos vilka ”underkastelsen ger dem avsmak i vilken fager skepnad den än styr ut sig i.” Här tangerar La Boéties tankar motståndsstrategierna i Timothy Snyders succébok Om tyranni (också den dramatiserad på stadsteatern). För varken Snyder eller La Boétie förespråkar en våldsam revolt; enligt La Boétie föder våld föder bara nytt våld, skapar bara nya tyranner eller ett slags pöbelvälde – det vi idag kallar populism.

Nyss demonstrerade ”de gula västarna” våldsamt i tårgasens dimmor i flera franska städer – protester mot höjd bensinskatt var den tändande gnistan. President Macron som själv beskrivit sig som den upphöjde romerske guden Jupiter, blir inte åtlydd i sina påbud – de uppfattas som djupt orättvisa. Hela förloppet förtätar i en mening vår tids ödesfrågor. Emmanuel Macron kallas despotisk och har hamnat i korselden mellan nödvändigheten att agera för miljön och kraven från dem som redan tycker sig ha förfördelats av globaliseringens fröjder.

LÄS MER: Den evige optimisten

Kanske har vår tids Panglosser (efter den överoptimistiske filosofen i Voltaires Candide) som envetet hävdat att vi lever i den bästa av världar, nu tvingats se ormen i paradiset; klimatkatastrofen. Och där högerpopulismen dessutom förvandlat förnekelsen av krisen till ett uppror, en trotsig vägran underkasta sig – stödda av nya makthavare. Debatten pågår om vilket styrelseskick som bäst gynnar lösningen av klimatkrisen; marknadens uppfinningsrikedom och regleringar, eller ett slags upplyst despoti som riskerar att bli ett nytt tyranni?

Nej, vi låter Étienne de la Boéties hoppfulla övertygelse höras genom seklerna: ”att det i vår själ finns ett förnuftsfrö, som i den mån det närs av goda råd och seder, blommar ut i dygd.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.